- Project Runeberg -  Byggmästaren : tidskrift för arkitektur och byggnadsteknik / Tjuguåttonde årgången. 1949 /
393

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18 - Hålblock som värmeisolerande material, av civilingenjör Nils Tengvik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HALBLOCK SOM
VÄRME-ISOLERANDE MATERIAL

Av civilingenjör Nils Tengvik

Reflexioner med anledning av Hjalmar
Granholms nya skrift »Färmeisoleringsförmågan hos
hålblock av betong eller tegeh, Chalmers tekniska
högskolas handlingar nr 80, Göteborg 1948.

DK 536.24:691.82

Efter förra världskriget utförde Axel Eriksson och
Henrik Kreüger sina välbekanta och med hänsyn till
förhållandena i vårt land grundläggande
undersökningar rörande värmeisoleringsförmågan hos olika
byggnadskonstruktioner. Brist på bränsle hade i första
hand aktualiserat behovet av mera kunnande inom
detta viktiga område.

Under mellankrigsperioden var i stort sett intresset
för värmeisoleringsfrågor litet, och forsknings- och
utredningsverksamhet bedrevs också i tämligen
blygsam omfattning, även om då och då utfördes som regel
mera rutinmässiga undersökningar av nya
byggnadsmaterial med avseende på värmeledningstal eller
värmeisoleringsförmåga i olika konstruktioner.

Under andra världskriget blev, liksom under det
första, bristen på bränsle allvarlig och detta medförde
ett nyväckt intresse för värmeisoleringsfrågor. Axel
Eriksson gjorde då genom sin doktorsavhandling
»Värmeteknisk bränsleekonomi» en stor insats för att
sprida intresset för rationell värmeisolering i vidare
kretsar. I detta sammanhang kanske också bör
nämnas Lennart Bergvall, som gav en god
sammanfattning av vårt vetande rörande värmeisolering i den av
förutvarande Statens byggnadslånebyrå utgivna
skriften »Värmeisolering av bostadshus».

Uppvärmningen av våra byggnader kräver årligen
stora belopp, och bränslekostnaderna var enligt
uppgift 1948 ej mindre än ca 600 miljoner kronor, en
summa av sådan storleksordning att man blir
förvånad över att utvecklingen ej sker snabbare på detta
betydelsefulla område. Idéer och uppslag till nya, ur
värmeisoleringssynpunkt mer eller mindre goda
material eller konstruktioner kommer som bekant fram då
och då, men mera påtagliga framsteg, baserade på
tekniskt-vetenskapliga studier, synes ha varit få. Man
kan dock erinra om att exempelvis Statens kommitté
för byggnadsforskning, trots av statsmakterna njuggt
anvisade medel, likväl sökt understödja även
forskning rörande värmeisoleringsfrågor, men man måste
nog erkänna att i stort sett intresset inom vårt land
för dessa, ej minst ur ekonomisk synpunkt, viktiga
frågor ej varit sådant som det borde vara med
hänsyn till de stränga klimatologiska förhållanden som
råder i landet.

I slutet av förra året utkom emellertid en
publikation av stort värde och utmärkt intresse. Jag tänker
på Hjalmar Granholms arbete
»Värmeisoleringsförmågan hos hålblock av betong eller tegel», som utgör
nr 80 i den växande serien Chalmers tekniska
högskolas handlingar eller nr 14 i den ännu hastigare
svällande serien arbeten från den byggnadstekniska
institutionen vid högskolan, samtliga av största
intresse och av påtagligt värde för, utvecklingen inom
byggnadsområdet.

Fig. i. Anordningar för att mäta det elektriska motståndet i en
modell. — Hålen har försetts med elektriskt ledande bryggor.
Genom successiv bortklippning av dessa bryggor varieras
sten-luftkvoten q. Man kan på detta sätt taga hänsyn till
värmemotståndet i hålen. I en modell utan sådana bryggor skulle det
elektriska motståndet vara oändligt stort tvärs över hålen.

Om vi tänker på de materialprodukter som
behandlas i ifrågavarande avhandling, nämligen
betonghål-block och månghåltegel, har den svenska marknaden
för de först nämnda stadigt ökat i omfattning under
de sista 10 à 20 åren men framför allt under och efter
det sista kriget, och årsproduktionen av sådana block
utgjorde 1948 ej mindre än ca 225 000 m3 eller i runt
tal ca 2,25 miljoner st. Månghålteglet är däremot en
nyhet inom byggnadsbranschen som infördes så sent
som under sista kriget men som redan vunnit en
vacker framgång med en produktion som 1948 var ej
mindre än ca 20 % av den sammanlagda
produktionen detta år. Det är därför glädjande att vi genom
det utkomna arbetet fått ökad kännedom om
värmeisoleringsförmågan hos dessa materialprodukter, vilka
båda synes gå mot en allt större användning.

På den svenska marknaden fanns för några år
sedan ej mindre än ett hundratal typer betonghålblock,
som samtliga skilde sig från varandra mer eller mindre
genom variationer beträffande hålens utformning,
antal och läge. Det var Statens byggnadslånebyrå som
lät göra denna inventering, som även gav anledning
till en formel för approximativ men trots detta
säkerligen i de flesta fall tillräckligt noggrann beräkning
av värmegenomgången genom en vägg, utförd av
hålblock. Denna formel ansågs böra medtagas i
Anvisningar till byggnadsstadgan, som utkom i början av
1946, och har utan tvivel i ej oväsentlig grad
bidragit till en lika önskvärd som nödvändig sanering
av den förekommande yppiga floran av hålblock.

Genom Byggstandardiseringens pågående
standardisering av betonghålblock blev frågan om rationella
riktlinjer för lämplig utformning av blockens
perforering aktuell, och Granholm tillkallades för att lösa
denna svåra men ur flera synpunkter betydelsefulla
fråga.

Det säkraste sättet att undersöka
värmeisoleringsförmågan hos en väggkonstruktion är som bekant
provning i naturlig skala i en provkammare av något slag;
men detta är en dyrbar och därför tyvärr ej i
önskvärd omfattning förekommande metod. Ett billigare
men ej under alla omständigheter helt tillförlitligt sätt
är att först laboratoriemässigt bestämma
värmeledningstalen för ingående delmaterial och därefter
beräkna värmegenomgången hos den sammansatta
konstruktionen.

I inledningen till sitt arbete anger Granholm, att
»det huvudsakliga syftet med föreliggande avhand-

3* Byggmästaren 1949, 20 1

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 9 15:48:53 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/byggmast/1949/0401.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free