Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20 - Inbjuden tävling om stadsplan för Österängen i Jönköping, av C.-F. Ahlberg, arkitekt SAR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B. Landskapet
Jämte det sociala programmet är stadsplanerarens
utgångspunkt det material, som han har att arbeta
med. Det är inte bara hus och gator och andra
anläggningar, utan också landskapet. Detta är för
honom icke blott som för husbyggaren den omgivning,
i vilken hans verk skall placeras in; det är en
väsentlig, på förhand given — och av planförfattaren
i stort sett opåverkbar — del av själva detta verk,
av stadsbyggnaden. Med en lätt överdrift kan sägas,
att stadsplaneraren aldrig ställs inför en
nybyggnadsuppgift; han har att för nya ändamål bygga om det
existerande landskapet.
Vätternbygden har en vidd och rymd, som vi i
södra och mellersta Sverige eljest bara finner vid
havet eller på de stora slätterna. Samtidigt ger den
betydande höjdskalan landskapet en resning, vars like
endast fjälltrakterna kan uppvisa. Med denna storhet
i måtten förenar Vätternlandskapet en charmerande
mjukhet och växtlivets rikedom. Här måste det bli av
fundamental betydelse för plangestaltningen, hur
författaren upplever landskapet. Få platser i vårt land
bjuder något liknande. Ingen av våra städer torde ha
ett grandiosare läge än Jönköping. Och var finns ett
exploateringsområde med mer benådade
naturförutsättningar än Österängen?
Den ligger i sluttningen mot Vättern av det
höjd-parti, som skjuter fram mellan de två dalgångar, i
vars mynningar mot sjön de äldre delarna av
Jönköping och Huskvarna ligger. — Alldeles öster om det
tättbebyggda Jönköping skjuter en terrängformation
ut i vattnet som en fästningsbastion, med branta
gul-lysande strandnipor. Den når upp till 40 meters höjd
över Vättern, och den sänker sig med mjuka öppna
fält inåt land, tills den tar fatt i den långa sluttning,
som från Vätternstranden öster därom oavbrutet
stiger upp till höjder på 200 meter över vattenspegeln
och mer. I sänkan mellan denna förborg och den stora
formationen går vägen mellan de två städerna,
Sannavägen, ett led i rikshuvudvägen Stockholm—Göteborg.
Den fortsätter öster om passet i sluttningen mot
Vättern på en höjd av mellan 15 och 25 meter över
sjöytan. Parallellt med vägen, en 400—500 meter söder
om den går järnvägslinjen Jönköping—Nässjö.
Marken har där stigit till uppemot 45 meter över Vätterns
yta. Det var detta bälte mellan huvudväg och
järnväg, ifrån Österängens gård i väster och till ett
reservat för en ny rikshuvudväg, en 300—400 meter
väster om Huskvarnagränsen i öster — en sträcka
på nära 1,5 kilometer — som tävlingen avsåg. Det är
öppen, odlad mark, på två ställen avbruten av
tvärgående bäckraviner med lummig grönska. Genom dem
delas tävlingsområdet i tre enheter. Den östligaste av
dem är en del av ett naturligt avgränsat område, som
sträcker sig fram till stadsgränsen. Detta område
borde ges en enhetlig behandling. Att skära det
diagonalt med en huvudväg och att bygga industrier på
ena sidan av denna och bostäder på den andra, så
som angives i programmet, är dålig
landskapsgestaltning.
Den östra bäckravinen fullbordar en vågdal i
sluttningens böljande linjespel. Men den västra —
Skrämmabäckens ravin — ligger som ett djupt huggsår mitt
»Den sanna vägen», alt. B.
»Vem skall havren binda».
»Skräm ej bäcken», huvudalternativet.
»Den sanna vägen», alt. A.
3*
Byggmästaren 1949, 20 414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
