Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21 - Lingiadens sportutställning, av Erik Thelaus, Bengt Gate, arkitekter SAR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som dessutom varit tvungen att använda sig av förut
begagnade hallar med ett mer skiftande förflutet. Det
är en aktningsvärd prestation att trots detta göra
utställningens arkitektoniska och konstnärliga
utformning till dess egentliga behållning. Men tyvärr har
väl ej heller denna sida av saken rönt rättvis
uppskattning av den publik som besökt utställningen med
förutfattade meningar inhämtade från dagspressen.
I vissa avseenden har området utnyttjats på
liknande sätt som 1930. Friluftsplatsens läge bibehölls
sålunda liksom corson i öst—västlig riktning från
entréerna med utställningshallarna på dess norra sida.
Dessa hallar utgjorde utställningens svenska
avdelning. Den internationella avdelningen nåddes över ett
trappsystem vid områdets östra del. Bortom denna
del låg nöjesstaden.
Det internationella deltagande som skulle ha
motiverat benämningen »världssportutställning» uteblev i
stor utsträckning, dels av politiska skäl, dels till följd
av allsköns valutatrassel. Det svenska resestoppet till
Schweiz var t. ex. anledning nog för att detta
turistland, som hade haft åtskilligt att visa i detta
sammanhang, skulle dra sig tillbaka. Allt detta inverkade
på utställningen i dess helhet. I förhållande till
innehållet blev den yttre ramen överdimensionerad. Det
hände helt enkelt för litet och man ansåg sig få för
litet i utbyte för de många tröttande stegen.
Jättepubliken från Råsunda och Stadion, som här så väl
skulle ha behövts, kräver starkare kryddor i sin
andliga spis och ett mer händelsemättat innehåll.
Många utställningar har haft sin ekonomiska
garanti (och kanske främsta attraktion) i närvaron av
ett nöjesfält, men sportutställningen hörde ingalunda
till dessa. Den stort anlagda nöjesstaden var avgjort
otrivsam och kunde knappast tänkas utöva någon
lockelse på normalt funtade människor. En liten oas
i utkanten på denna ökentältstad utgjorde dock »Lilla
Paris», en kringbyggd kafégård med barer och ser-
Huvudentrén.
veringsdiskar. Men läget? Utom 14-julifirande
fransmän med guider kunde väl endast den mest noggranne
och törstige utställningsbesökande hitta dit.
De utställda föremålen omfattade allt som direkt
eller indirekt hade att göra med sport, friluftsliv eller
turism. I allmänhet har sådana saker oberoende av
de senaste årens formgivningspropaganda fått en god
materialkvalitet och en riktig och övertygande
utformning, vilket beror på de mycket speciella
fordringar och hårda kvalitetskrav, som ställs på de
egentliga sportredskapen. Följaktligen har man här
icke haft varumässornas och de brokiga
landsortsutställningarnas problem med de olika produkternas
oerhört varierande kvalitet och värde överhuvudtaget.
I vissa fall, t. ex. inom konfektionen, har
sportvarianterna även sedan lång tid tillbaka kommit att påverka
utformningen av övriga artiklar för vardagsbruk.
Sportutställningen tilldrager sig ett speciellt
intresse genom den samverkan som här har
eftersträvats mellan arkitektur, skulptur och måleri. Bengt
Gate har samarbetat med en grupp unga konstnärer
med huvudsakligen konkret inriktning, målarna Olle
Bonniér, Låge Lindell, Pierre Olofsson, Karl-Axel
Pehrsson med Einar Lynge-Ahlberg som medhjälpare
samt skulptören Arne Jones. Det är första gången ett
mer omfattande och mångsidigt samarbete av detta
slag ägt rum, och en utställning är givetvis det
riktiga tillfället att experimentellt ta upp dessa alltmer
aktuella problem till behandling. Målarna har här —
inte endast av praktiska skäl — prövat ett kollektivt
arbetssätt och resultatet av deras arbete får därför
betraktas som en helhet.
I vårt land har Otto G. Carlsund varit den ende
konsekvente företrädaren för ett både till form och
syfte arkitektoniskt måleri. Han utgjorde här hemma
den personliga länken mellan 10- och 20-talens
nyskapande period och de senaste årens livaktiga
konkreta måleri. Det var just i samband med Stock-
3* Byggmästaren 1949, 20 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
