Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21 - Zürichutställningen, av Helge Zimdahl, arkitekt SAR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
zürichutställningen
»Schwedisches Schaffen heute -—- vom Stadtplan zum Essbesteck»
Av arkitekt sar Helge Zimdahl
De senaste decennierna har kännetecknats av ett
livaktigt individuellt skapande och experimenterande
inom byggnadskonst och konsthantverk i vårt land.
Vid åtskilliga utställningar har Sverige därvid hävdat
sig väl i konkurrensen med andra länder. Detta
experimenterande och nydanararbete synes nu börja
övergå i en period av registrering, bearbetning,
codifie-ring. Resultatet blir socialt förankrat, får en
bredare bas att stå på — det klassificeras och lägges till
grund för normer och standard. Industrin kan arbeta
med bättre förutsättningar. Samtidigt har den fria
experimentandan, som dock utgjorde livsnerven i der
nu synliga arbetsresultatet, tynat av, kanske delvis
som en följd av byggnadskrisen och
överbyråkratise-ringen. Det är svårt att visa fram pionjärarbeten.
Detta gäller både byggnadskonsten och konstindustrin.
Intrycket av en viss stagnation i utvecklingen kan
nog inte alldeles döljas på en utställning som den i
Zürich. Man tycker sig ha sett det mesta sedan lång
tid tillbaka på våra inhemska utställningar och likväl•
vill man ej vara blind för att för varje ny utställning
synes verkligheten mer och mer motsvara den
propaganda och målsättning som varit gemensam för dessa
under senaste årtionden. Verksamheten har burit
frukt. Men det försprång som ett experimenterande
bör ha framför dess omsättande i praktiken återstår
att inhämta.
Förtunningen synes mig emellertid icke minst gälla
det formspråk med vilket uppbyggandet nu kommit
dk 061. 4: 7
att röra sig. Det verkar trevande och valhänt. Det
förefaller som om formproblem åter skulle mer
medvetet och metodiskt behöva studeras. Då jag såg Max
Bills utställning i Basel av abstrakt, jag skulle vilja
kalla det arkitektonisk skulptur, slog det mig att ett
dylikt formexperimenterande måste innebära en
berikande sysselsättning för fantasin och en kraftkälla
för den dagliga yrkesutövningen, en möjlighet att
finna gemensamma nämnare med andra konstarter.
Nu vill jag på förhand avvisa den omedelbara
invändningen att detta skulle behöva betyda ett återgående
till ett slags l’art pour l’art, odlandet av formen för
dess egen skull. Ingen vill väl påstå att den formernas
utdränering som nu gripit omkring sig kan vara en
i längden önskvärd position. Den måste leda mot
tillbakagång — reaktion. Problemet blir att söka finna
nya synteser mellan det tekniska kunnandet och ett
friskare formskapande och samtidigt en vidgad
målsättning. Hur det går om någon eller några av dessa
faktorer avbländas kuncle man bl. a. erfara vid
konstindustriella vårsalongen i Paris, där det fanns gott
om experimenterande men där det saknades en
verk-lighetsbetonad, ärlig grund. Dessutom hade
formexperimenten i fråga om möbler och bruksföremål hämtat
näring i en mondän unkenhet, som underströk
utställningsföremålens dagsländeexistens.
Mot bakgrunden av denna uppmärksammade franska
utställning framstod nog den svenska
Zürichutställningen som en liten pärla och särskilt gällde detta
3* Byggmästaren 1949, 20 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
