- Project Runeberg -  Byggmästaren : tidskrift för arkitektur och byggnadsteknik / Tjuguåttonde årgången. 1949 /
469

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21 - Sven Markelius 60 år den 25 okt. 1949, av Yngve Larsson, fil. dr

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SVEN MARKELIUS 60 ÅR

c/&n< SJ? 41?

I detta samhälle, redan så upptaget av väl intjänta
födelsedagar och jubilerande märkesmän — i detta
välordnade samhälle nås vi av budet att Sven
Mar-kelius, också han, fyller jämna år: 60 år den 25
oktober.

Låtom oss alltså hylla honom! Behjärtade vänner,
samloms i svarta rockar och randiga byxor i de
kollektiva uppvaktningarnas rader ... dock varför dessa
toner? Må vi med Beethoven, som här är på sin
plats, uppstämma andra, glädjerikare! Må vi envar
fira vår gode vän genom att med minnets värme
betänka våra möten på skilda vägar med Sven
Mar-kelius. Själv vill jag dröja vid det samarbete i
Stockholms stadsplanefrågor, där jag, kommunal
förtroendeman, mött stadsplanemannen och samhällsbyggaren
— vilket varje konstruktiv stadsplaneman dock måste
vara.

En skarpsinnig svensk nationalekonom, mera
omstridd som politiker, numera med bostadsadress
Genève, sökte en gång för mig klargöra sin vän
Mar-kelius’ genius: de båda kumpanerna hade en kväll
hamnat på ett vandrarhem, där varje gäst till natten
tyvärr fick blott ett lakan. På någon minut hade
Markelius uppfunnit en mirakulös metod att bädda
så, att det enda lakanet praktiskt gjorde tjänst som
två — och samma snille följde arkitektens fingrar då
de förde penna och ritstift vid skapande av rum och
hus och städer!

På något sätt har denna episod ofta kommit mig
i tankarna, då jag senare fördjupat mig i Markelius’
behandling av stora och små stadsplaneproblem,
trängda mellan förutsättningar, som bildlikt talat ofta göra
det nödvändigt att bädda med ett lakan istället för
två. Hans händer äro sällsynt fruktbara och
skapande; åter och åter vänder han om, med all sin
fyndighet och idérikedom, till våra centrala, svåra
problem, i ömsint omsorg om det som för honom är lika
väsentligt som de rationella formerna för stadens liv:
clen skönhet natur och historia skänkt Stockholm, den
artistiskt rätta avvägningen av rymd och massor, den
arkitektoniska vården av nya stadsbilder. Det är
tjusigt och spännande att under hans uppslagsrika
ledning få vandra runt i Stockholms stadsplanepolitik —
skada blott att den kommunala ämbetsgången
innesluter icke blott rummets, utan även tidens problem ...

Men jag skall här icke förlora mig i att prisa
ämbetsmannen, stadsplanechefen — det är människan
själv det gäller. Och något annat är heller knappast
möjligt: han är, denna korrekt föredragande
fackman, så äkta. så rätt upp och ned sig själv, att
det helt enkelt är omöjligt för honom att i sin
tjänstegärning ge uttryck för något annat än denna män-

niska: — Sven Markelius, sådan i dag som jag minns
honom för mycket länge sedan, då han, rak och
allvarlig som en ung organist, med sin djupa, sköna
stämma sjöng en Bachkoral vid invigningen av
Le-werentz’ Uppståndelsekapell på Skogskyrkogården.
Han har i sitt väsen något mycket sällsynt, icke lätt
att uttrycka: en serenitas, en sinnets enkelhet som
också, på något sätt, ställer honom utanför de
lynnes-mässiga temperatur stegringar, som gunås kunna
accentuera kommunala meningsmotsättningar. Han har
omkring sig en ren luft, som icke nås av oväns
pilar ...

I samma anda är Sven Markelius samhällsbyggare.
Med fog njuter han anseende som radikal, det är: att
gå till grunden, att skjuta åt sidan alla förbehåll, alla
konventioner, alla artificiellt skapade intressen —- för
detta enda väsentliga, människans värde. Människan
som stiger upp med solen ur nattens sammetsmörka
ro, som jobbar i trädgården, som svettas i bastun,
som fyller den långa sköna arbetsdagen med nyttigt
arbete, i fri och öppen samverkan med sina
medmänniskor skapande ett samhälle, där det säkerligen icke
finns översåtar som befalla och undersåtar som lyda,
alltså icke heller dessa eviga missanpassningar, som
bulna fram i politiska komplex ... Jag misstänker
starkt att Sven Markelius’ samhälle är den ädla
anarkismens, besjälat av den anda, som möter hos
Krapot-kin eller hos Strindbergs Utopier från lyckliga
ungdomsår i Schweiz.

Och där lämnar jag honom, Sven Markelius.
Omvärvd av klagan hur synd det är om människorna,
vandrar han, standardiseringens, byggteknikens och
de mänskliga modulernas man, med sitt renhjärtade
sinnelag över den privata äganderättens trånga
tomtgränser ut på den stora gröna allmänning, där
gångstigar i planfria korsningar med biltrafikens vägar,
i djupa parkperspektiv leda mot skolan och
samfundsandans community centers, där kvinnor och barn få
leva och blomma i den enkla självklara lycka, som
är det mänskliga drömspelets mening.

Yngve Larsson

3* Byggmästaren 1949, 20 21

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 9 15:48:53 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/byggmast/1949/0477.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free