Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21 - Föreningen Sveriges Stadsarkitekter 25 år, av Sigurd Westholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föreningen sveriges
stadsarkitekter
dt
Behovet av en arkitektutbilclad tjänsteman som
biträde åt den kommunala lekmannanämnden vid
behandling av byggnads- och stadsplanefrågor synes
rätt sent ha vaknat i de mindre och till och med i
de medelstora städerna, långt senare än som
sannolikt förväntades vid utfärdandet av den första
byggnadsstadgan år 1874. Man hade i allmänhet sin
stadsingenjör eller i varje fall en tekniskt utbildad
tjänsteman, som anförtroddes alla möjliga tekniska
uppgifter, bland vilka kontrollen över husbyggandet nog
intog en ganska underordnad plats. Hade man
därtill en stadsbyggmästare, ansågs nog behovet väl fyllt.
I den mån stadsplaneväsendet vid sekelskiftet och
närmast följande årtionde tog form och
stadsbefolkningens tillväxt krävde positiva insatser blev det
stadsingenjören, som fick handlägga dithörande
frågor. Det föreföll rätt självklart, eftersom det ändå
var han, som skulle ombesörja stadsplanens
realiserande, d. v. s. gatornas och byggnadslinjernas
utsättande på marken, ty något annat än gator och kvarter
tillhörde inte dåtidens stadsplaner. Kontrollen vid
bebyggandet gällde det tekniska utförandet och
iakttagandet av författningarnas måttbestämmelser,
medan planlösningen och upprätthållandet av god
bostadsstandard betraktades som den byggandes ensak.
Men i den mån stadsplanebegreppet vidgades och
stadsplanen alltmer tog sikte på bebyggandet, kom
frågan i annat läge. Att börja med och ännu lång
tid framåt nöjde man sig. där stadsingenjören inte
räckte till, i allmänhet med att för sina
stadsplanefrågor anlita utomstående experter, och så sker ju
i viss utsträckning alltjämt, men allt flera städer
funno sig fram emot 20-talet nödsakade att öka sin
tjänstemannastab med en arkitekt.
Det var lättare sagt än gjort på en tid, då
arkitektkåren var liten och då en arkitekt med
högskoleutbildning knappast ansågs behövlig för andra
uppgifter än offentliga byggnader eller mera lyxbetonade
privathus. De fåtaliga arkitekterna anträffades då
långt mera sällan än nu utanför k. huvudstaden, och
om en stadsarkitektbefattning någon gång anslogs
ledig, anmälde sig sällan mer än en eller ett par
kompetenta sökande. Som nykomling i en
landsortsstad och pioniär på sitt område var den nya
befattningshavarens ställning inte heller alltid så
avundsvärd. Det fanns kanske mycket av gammal seg
slentrian att övervinna, och ofta vållade honom hans
oerfarenhet i kommunala frågor stora svårigheter
och satte hans prestige på hårda prov. Han fann
nämligen rätt snart sin uppgift i staden ingalunda
begränsad till vad som enligt byggnadsstadgan ålåg
honom som stadsarkitekt, utan drätselkammaren lade
genast beslag på honom såsom sakkunnig i alla spörs-
mål, som hade med stadens eget byggande i stort
som smått att göra. Att bena upp dessa skilda
arbetsuppgifter i tids- och lönehänseende var inte alltid så
lätt; gränserna ha först småningom klarnat. Den som
nu tillträder en sådan befattning finner nog i
allmänhet dessa frågor rätt väl tillrättalagda, men det
var inte så förr. Man förstår att stadsarkitekterna,
glest utplanterade i landet, kände behov av att
samråda med likställda i dessa och andra frågor. Olika
praxis i många avseenden hade utbildats på skilda
orter och erfarenheter vunnits, som borde
tillvaratagas eller diskuteras, men tillfälle därtill erbjöds
sällan. Man kände sig isolerad.
Mot denna bakgrund förefaller det helt naturligt
att man sökte nå den saknade personliga kontakten
genom ett samgående mellan stadsarkitekterna i en
förening. De större arkitektsammanslutningarna, som
redan då funnos, hade sitt givna värde även för
stadsarkitekterna men fyllde inte deras speciella
behov, och så bildades vid ett möte mellan 5
stadsarkitekter år 1924 hos stadsarkitekten i Jönköping,
August Otterström, föreningen Sveriges
Stadsarkitekter.
Medlemsantalet var i minsta laget för en förening
med anspråk på att representera en hel kår. 15
stadsarkitekter hade på förhand anmält sin önskan att
ingå i en förening, och sedan den bildats blev
anslutningen snart hundraprocentig, men antalet
stannade ändå efter 3 år vid den blygsamma siffran 30.
Bara ett fåtal städer hade sålunda då lagt sig till
med stadsarkitekt och obenägenheten syntes ännu ett
tiotal år framåt vara stor, vilket vid föreningens
årliga sammankomster ej utan indignation
konstaterades. Sedan ökades visserligen takten märkbart, tills
sent omsider det slutliga genombrottet kom, när den
gamla bestämmelsen i byggnadsstadgan ströks, som
lämnade stadsfullmäktige obetaget besluta, »att
nämndens behov av sakkunnigt biträde skall på annat sätt
behörigen tillgodoses», och föreningen räknar nu
något mer än 100 medlemmar. Byggnadskontrollen, i
vad den ankommer på stadsarkitekterna, har sålunda
vidgats högst betydligt till sina gränser under
föreningens tillvaro, och dock utgör antalet
stadsarkitekter geografiskt ingen riktig mätare. Arbetsfältet
är inte längre begränsat till städernas områden,
köpingar och andra tättbebyggda orter ha numera i
allt större utsträckning, i regel på initiativ och
genom förmedling av vederbörande länsarkitekt,
tillgodosett sina byggnadsnämnders behov av sakkunnig
hjälp genom att förena sig om gemensam
stadsarkitekt eller, som benämningen blivit, distriktsarkitekt.
Och clet är hög tid att så sker. Ju mer
byggnadsverksamheten och särskilt bostadsbyggandet genom
3* Byggmästaren 1949, 20 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
