Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21 - »Olle Engkvist Byggmästare». Recension, av Nils Sterner, arkitekt SAR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans Larsson och Ernst Josephson i ryggsäcken. De
studerade geologi, ornitologi, botanik, gammal
byggnadskonst och folkseder. Det romantiska draget hos
Engkvist har bibehållits genom åren och Näsström
hyllar honom för att han samtidigt som han varit och
är en rationell tekniker och modern byggmästare även
haft en ofta dokumenterad förståelse för vår gamla
byggnadskultur.
Hakon Ahlberg påpekar i sin uppsats, att det
nuvarande stadsplaneförfarandet med i stadsplanen till
sin storlek och sitt läge bestämda byggnadskroppar
måste betraktas som i många avseenden primitivt och
utvecklingshämmande. Ahlberg rekommenderar, att
sättet för stadsplanernas upprättande bör ersättas med
ett system, som radikalt skiljer »generalplan» eller
»stomplan» från detaljplaneringen. Den sistnämnda
överlåtes åt den som projekterar byggnaderna och
endast allmänna principer bör vara vägledande vid
detta projekteringsarbete.
»Några anteckningar till bostadsplanerna» heter
Nils Ahrboms artikel. Vi får där följa bostadsplanens
utveckling under de senare decennierna och hela
serien av hustyper, från de opraktiska tjockhusen fram
till det till sin användning begränsade terrasshuset.
Med tillfredsställelse kan konstateras Ahrboms
positiva inställning till det »smala» smalhuset.
Engkvists inledningsartikel »Upptakt» är en
programförklaring. En byggnadsföretagare skall skissera
ett program för sina strävanden, hävdar han, och söka
fullfölja detta. Han bör, särskilt om han sysslar med
bostadsbyggande, ha en social syn på sitt yrke.
Kärleken till pengarna får på inga villkor gå före
kärleken till uppgiften. Engkvist, som den duktiga karl
han är, tvekar inte om sitt eget värde och sina insatser
eller att de vägar han följt varit de rätta.
Engkvists stolthet över sitt yrke är äkta. Även om
han verksamt bidragit till byggnadsyrkets utveckling
till storindustri, säger han, vill han gärna betrakta
det som ett förnämligt hantverk, som helst bör utföras
av sådana, som tagit det i arv släktled efter släktled,
som fallet är med honom själv och många i hans
firma.
En person av Engkvists expansiva och fantasirika
läggning, kan, vilket är naturligt, inte riktigt känna
sig hemma i en tid av regleringar och förordningar.
Tidsandan, skriver han, tål inte frihetens glada
företagsamhet. Tjänstemannaväldet förutsätter en
mentalitet utan initiativ och därmed även utan
arbetsglädje. Därför tycker inte Engkvist det är roligt att
hålla på att bygga längre utan anser sin
byggmästaregärning i stort sett avslutad.
För byggnadskonstens skull får man hoppas att
Engkvist inte sätter sin hotelse i verket. Han om
någon har f. ö. förstått att ganska gott klara sig mot
»tjänstemannaväldet». Här må ärligt framhållas att
ingen byggmästare i modern tid har betytt så mycket
för framför allt bostadsbyggandet som Engkvist. Han
har vågat där andra tvekat. Han har aldrig varit
rädd att lansera nya idéer, pröva nya byggnadstyper.
Det var Engkvist, som byggde de första radhusen av
mera modern utformning, dem i Ålsten — likaså det
första större smalhusområdet, för gas- och
elektricitetsverkspersonal i Hjorthagen. Sedan kom de första
mera renodlade punkthusen i Johanneshov och för
några år sedan stjärnhusen i Gröndal. Engkvist står
nu i begrepp, om myndigheterna går med på saken,,
att bygga de första terrasshusen i Sverige. Genom
denna Engkvists lust att beträda nya vägar och
genom sitt kräsna val av arkitekter har han på ett
avgörande sätt tjänat utvecklingen på bostadsområdet,
även om inte alla hans initiativ givit fullmogna frukter.
Engkvists andra artikel i boken »Bostadsbyggandets
växelspel» är en ytterst intressant redogörelse för
förhållandena på bostadsmarknaden under de senaste
trettio åren. Man får här följa striderna mellan
byggmästare och arbetare under 20- och 30-talen och de
olika avtalsuppgörelserna, oron på materialmarknaden
under samma tid, funktionalismens genombrott på
30-talet och dess betydelse för bostadsplanens
utveckling, byggnadsyrkets övergång från hantverk till
storindustri, byggnadsindustriens svårigheter i jämförelse
med annan storindustri, entreprenadfirmornas inträde
på marknaden och spekulationsbyggeriets avigsidor,
som orsakat de nuvarande statliga och kommunala
ingripandena i byggnadsverksamheten. Hade
finansinstituten på rätt sätt intresserat sig för
bostadsproduktionen, skulle Sveriges bostadsstandard nu sett
annorlunda ut, anser Engkvist. Då hade inte allsköns
spekulativa herrar utan byggkunnande och utan någon
social ansvarskänsla fått härja i sådan utsträckning
som skett. Då hade inte heller ’den statliga
högbelåningen och därigenom det statliga och kommunala
greppet över hela bostadsfrågan behövt förevara.
Engkvist lägger också en del av skulden till
händelseutvecklingen på byggmästarna själva, som i sin
»egensinniga individualism» inte förstått fördelen av
samverkan. »För att undvika statliga och kommunala
ingripanden och övergrepp, måste det fria kapitalet
och de fria företagarna vara aktiva, djärva,
uppoffrande på ett helt annat sätt än hittills — de måste
föregripa statsingripanden genom att själva gripa in
först av alla.»
I Engkvists artikel »Möten mecl byggherrar», som
är både rörande och roande skriven, kommer man
människan Olle Engkvist mer in på livet än i hans
övriga bidrag. Det är en skiftande rad byggherrar
som passerar revy, alla efterlämnande hos Engkvist
idel ljusa minnen. Jag vet inte om Engkvist med flit
utelämnat de mera obehagliga byggherrarna, men
under alla förhållanden är det roligt att höra en modernt
effektiv affärsmänniska som Engkvist vara så
personligt intresserad av varje byggnadsuppgift och
personerna bakom, att han med sådan glädje efteråt
erinrar sig dem. Detta personintresse och det förtroende
Engkvist själv inger är nog en av orsakerna till hans
stora framgång som byggmästare.
Den bildavdelning på ett par hundra sidor, som
avslutar boken, upptar större delen av de byggnader
Engkvist uppfört. Det är ett bildsvep, som omfattar
flera av de senaste decenniernas märkligaste
byggnader, en svensk arkitekturhistoria i koncentrat. Ett
bildregister skulle ha förhöjt bildavdelningens värde.
Boken om Olle Engkvist har beståtts en vårdad
och påkostad typografisk utstyrsel. En särskild eloge
förtjänar det enkla och vackra omslaget med det av
Ragnar Östberg för Engkvist komponerade
monogrammet.
Nils Sterner
3* Byggmästaren 1949, 20 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>