Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22 - Stenforskningens arbetsuppgifter, av f. d. byrådirektör Knut Bildmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nåder. Man hade nämligen av olika anledningar
kommit till den uppfattningen att sådana frågor som
bruksmaterial och utfällningar i fogarna krävde en
översyn, liksom också monteringsförfarandet. Den
misstro mot stenbeklädda fasader som på sina håll
uppstått på grund av nämnda skador, torde nu kunna
övervinnas i och med bekantgörandet av de resultat
som institutet kommit till vid sina forsknings- och
utredningsarbeten på detta område.
Stenforskningsinstitutet har också biträtt med
förarbeten för standardisering av sten till steg och golv
i trappor och dessutom ha undersökningar utförts för
att försöka lösa problemet angående nedsmutsning av
fasader. I anslutning därtill ha utredningar planlagts
beträffande rengöring av sten.
Bland de undersökningar som äro av för
stenindustrin internt intresse kan nämnas hårdmetallers
användning för förbättring av vissa verktyg och red^
skap. Detta är en synnerligen betydelsefull och
omfattande uppgift, som ju hänger samman mecl
industrins produktionsfrågor i allmänhet.
Som bekant har natursten använts inom
byggnadsfacket sedan snart sagt urminnes tider, och icke minst
i vårt land finnas massor av byggnadsverk och
byggnadsminnesmärken som vittna om stenens
utomordentliga användbarhet och betydelse som
byggnadsmaterial.
En givmild natur har i ovanligt hög grad begåvat
oss med de rikedomar som de högvärdiga
stenmaterialen granit, marmor, kalksten och sandsten utgöra.
Om materialens beständighet råder det ju ingen
tvekan. En förutsättning är självfallet att man använder
rätt stensort och rätt utvald sten för de avsedda
ändamålen. Ett byggnadsverk om än aldrig så fulländat
ur arkitektonisk synpunkt kan ju nämligen aldrig få
sitt fulla värde, om det lider av tekniska missgrepp
i fråga om konstruktion och material. Och detta gäller
naturligtvis också i mycket hög grad stenmaterialets
användning.
Det är icke stenindustrins mening att dess
produkter endast skola användas till
monumentalbyggnader. Man syftar till att i största möjliga utsträckning
få användning för desamma i alla slags
nyttobyggnader, således i bostadshus, skolor och sjukhus etc.
Stenindustrin har genom den konkurrens som alltid
existerat inom dess egna led företagen emellan tvingats
till en allt rationellare drift. Konkurrensen är ju en
utomordentlig drivfjäder, hälsosam i många
avseenden. Den leder till förbättringar och förbilliganden,
till fromma för konsumenterna.
När man talar om ekonomi inom husbyggnadsfacket,
är detta icke alltid liktydigt med en låg
anskaffningskostnad. Ej sällan är det motsatsen, om man ser på
längre sikt.
Naturstenen ter sig för mången dyr, och det är
kanske väl förståeligt att surrogat då och då komma
i marknaden och att de tagas för gott. Någon stor
risk för att naturstenen skall bli utslagen i
konkurrensen med allehanda ersättningsmaterial föreligger
väl knappast, men det gäller att arbeta vidare på en
förkovran av stenhanteringen och arbeta hårdare och
mera målmedvetet och med förenade krafter.
De kostnader som läggas ned på en förnuftig an-
vändning av natursten i byggnadsproduktionen
betala sig alltid, liksom fallet är mecl kvalitetsvaror över
huvud taget. Utöver de rent praktiska och ekonomiska
fördelarna har ju naturstenen sina stora bestående
estetiska värden, som i längden göra sig gällande och
som ha sin betydelse, icke minst i dagens ofta
slätstrukna och stereotypa bostadsproduktion. Dess
företräden uppskattas också av ekonomiskt tänkande
fackmän. Ett bevis därpå ha vi i det förhållandet att
Bostadsstyrelsen vid sina kalkyler över
produktionskostnader för fastigheter och sålunda vid långivningen
tar viss hänsyn till om natursten använts i trappor,
golv och fönsterbänkar. Det vore väl också fattigt
om just svensk bostadsproduktion av i dag icke skulle
anse sig ha råd att använda dessa naturtillgångar,
när man på andra håll i världen, trots dryga
fraktkostnader, eftertraktar dem.
Som ett typiskt exempel på hur man under en
krissituation tillåter sig att angripa problemen kan
nämnas en publikation, som kom ut under världskrigets
slutskede på initiativ av Samverkande
byggnadsfackförbunden under titeln »Byggnadsverksamhet och
bostadsbehov». Boken har till författare två personer,
som — såvitt jag förstår — äro analfabeter på
byggnadsteknikens område. Icke desto mindre återfinner
man åtskilliga paroller i tekniska frågor. I ett
avsnitt där det talas om att »byggnadskostnaderna skulle
kunna sänkas genom förenkling av lägenheternas
utrustning» heter det bl. a.: »Det finns ingen
anledning att utan vidare godta den standard, som de
vinstjagande byggnadsföretagarna i eget intresse funnit
lämplig. Missbruket av marmor borde stävjas.» En
hel del andra saker skola därutöver »i stor
utsträckning bannlysas» eller »starkt begränsas».
I den mån det här gäller naturstenen kan man
fråga sig: har stenmaterial någonsin missbrukats i
vanligt bostadsbygge ? Vad menar man för övrigt med
det i detta sammanhang tvetydiga ordet »missbruk»?
Är det måhända för hög standard eller kanske lyx
att använda det egna landets utomordentliga
stenmaterial till golv och fönsterbänkar? Det är väl icke
annat än i undantagsfall som natursten nyttjats till
något annat ändamål i vanliga bostadslägenheter. Det
gäller här en gammal näringsgren, med en framsynt
och ansvarskännande företagargrupp och en
utomordentligt skicklig arbetarstam.
Man har svårt att tro att det är Samverkande
byggnadsfackförbundens tanke att deras duktiga
kolleger inom stenbranschen skola sättas på svältkur.
Det vore dessutom rent allmänt enligt min
uppfattning en missriktad sparsamhet om parollen följdes.
Till sist skulle jag vilja framhålla önskvärdheten
av att institutet får möjlighet att arbeta på bredare
front och således samtidigt sätta in sina krafter på
ännu flera spörsmål i generalplanen än vad för
närvarande kan ske. Man kan gott säga att dess
tillkomst är en manifestation från stenindustrins sida och
ett klart bevis på en allvarlig vilja till förkovran inom
en betydelsefull gren av byggnadsverksamheten. Och
den viljan bör på allt sätt stödjas av alla
byggnadsfackmän, vare sig vi ha vår dagliga gärning hos
myndigheter eller institutioner eller i den enskilda
byggnadsproduktionen.
4*
Byggmästaren 1949, 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
