Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22 - Naturstensplattor som standard, av Oscar Bylund, arkitekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURSTENSPLATTOR SOM
STANDARD
Av arkitekt Oscar Bylund
dk 389.63 : 679 85
Vem skulle komma på den befängda idén att
beställa andra format på sintrade plattor än dem, som
finns i marknaden? Alla vet, att man måste ha en
välfylld plånbok för att kunna kosta på sig sådana
excesser, även om det skulle vara trevligt att kunna
göra det. Men den enkla sanningen är nog den, att
man vant sig vid de existerande formaten och
accepterar dem. Resultatet blir ju, när allt kommer
omkring, ganska hyggligt, och ingen gruffar över
enformig tristess, likriktning eller själlös
standardisering. Däremot tycks konfektionen inte ha slagit
igenom, när det gäller natursten. Tvärtom tycks man
vilja, att naturstenen skall skräddarsys, vare sig det
behövs eller inte.
Men kan det vara vettigt att behålla en slentrian,
som oftast bara gör naturstenen dyrare, än den
behöver vara? Redan hösten 1947 fastställdes standard
för kalkstens- och marmortrappor i samband med
trappstanclarden. Tack vare den kan plansteg och
sättsteg skäras till på förhand och så slipper man göra
utslag för varenda trappa. För golvbeläggningar,
särskilt trappplaner, angavs inte mindre än 6 format
(3X3, 2X3, 1X3, 2X2, 1X2 och i X i dm)
som svensk standard. Dessutom standardiserades
plattor i fallande längder med mått i helt antal
decimeter. Jämfört med sintrade plattor, som inte är
standardiserade officiellt, är formatfloran för
standardiserade naturstensplattor alltså närmast ymnig. För
övrigt kan man ju laborera med olika ytbehandlingar,
stensorter och färgsammansättningar. Nog förefaller
det vara möjligt att pillra ihop användbara
ytbeklädnader med så pass rikt register att spela på utan
att man behöver anfäktas av estetiska betänkligheter.
Men av tekniska då? Knappast. Om de ytor, som
skall beklädas, inte har decimetermått, lägger man
bara en fris runt om med måttbeställda plattor eller
också hugger man till frisen på bygget. Är man
begiven på mer eller mindre konstrika rosetter,
kompassrosor eller andra utsvävningar i den högre
skolan, kan ju »bakgrunden» i alla fall beläggas med
standardiserade plattor. Ju fler plattor av
standardformat — desto lägre kostnader.
Vitsen med de standardiserade formaten ligger i det,
att stenindustrin skall kunna skära till dem på
»lediga stunder» av sitt nu orimligt stora spillmaterial,
skadade trappsteg, fönsterbänkar, överskott på
råski-vor osv. på det viset blir både material och
arbetskraft bättre utnyttjade, och så kan plattorna
levereras från lager.
Men det hela blir bara av teoretiskt intresse om inte
stenindustrin gör verklighet av sin lagertillverkning,
eller om inte byggarna frågar efter standardplattor.
Vem skall börja? Eftersom saken har ekonomiskt
intresse för båda parter, kan man börja i bägge ändar.
Stenindustrin måste göra klart för arkitekter och
byggare, att standardplattor finns att få, och att det
finns vinster att hämta, om man tar dessa i stället
för måttbeställda. Visa i broschyrer och reklam att
konfektionen kan bli lika snygg som hemvävt — fast
billigare.
Arkitekter och byggare måste begära
standardplattor av sina leverantörer. För kan de få fram
standardplattor, kan naturstensbeklädnaden bli billigare,
och då kan man få råd att använda mer natursten.
3*
Byggmästaren 1949, 20 486
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
