- Project Runeberg -  Byggmästaren : tidskrift för arkitektur och byggnadsteknik / Tjuguåttonde årgången. 1949 /
492

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22 - Egon Møller-Nielsens skulptur. Intervju av Bertil Hultén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tet och över huvud taget den symboliska
berättelseformen, — clownen som skjuter humorn mellan sin
förkunnelse och publiken — Chaplins »lille man»
o. s. v. Det finns gott om parallellföreställningar även
om kanske just en skulptör ännu icke har använt sig
av metoden.

Skall man tala om nytt i min skulptur får man väl
säga att det nya ligger i min
antielfenbenstornstill-varoattityd samtidigt som jag håller fast vid mitt eget
»otillgängliga» formspråk. Jag är med min skulptur
medvetet ute i ett kontaktsökande och jag har på
känn att litet över allt i världen börjar artister känna
sitt elfenbenstorn som en korsett. För mitt eget
vidkommande tror jag (just nu) att man får tala om en
viss dualism: uttrycksbehovet contra meddelsbehovet
— sanningssökandet mot kontaktsökandet.

— Problemet ligger väl i att få just din personliga
formuppfattning accepterad av »de andra»? —

— Ja, så som jag ser problemet finns två
alternativ att välja emellan. Antingen uppgiva den egna
formviljan till fördel för ett tillmötesgående av en
förmodad form, accepterad av den tänkta publiken,
eller fasthålla den egna formuppfattningen och med
medel utanför det egentliga konstverket åstadkomma
kontakt. Båda vägarna tror jag kan föra till
artistiskt kvalitativt resultat, men mig personligen bär det
emot att laborera med formföreställningar, som icke
är mina egna. Dock kan jag tala om, att jag även
på den vägen har arbetat med problemet. I min
barnbok »Historien om en liten fisk» har jag helt och
hållet låtit min lilla dotter vara formbestämmande.
På sätt och vis kan man säga att de nyrealistiska
tendenserna som här och var rör sig i vår tid är ute
i samma ärende — tänk t. ex. på den italienska
filmen just nu. —

— Du nämnde medel utanför det egentliga
konstverket, menar du en uppfostring av publiken eller
vad? —

— På sätt och vis ja, men icke clen gängse
auktoritativa uppfostringen: här ett berömt namn, ergo ett
konstverk.

Det är givet att man inte på förhand kan veta, hur
en tänkt publik reagerar inför det språk man talar,
men i det föreliggande fallet fick jag pröva barnets
reaktioner redan från starten. Under arbetets gång
hade jag nämligen ständigt ungar ikring mig, som
klättrade och pekade och frågade. Alan kommer fort
underfund med att barnets formuppfattning är
»riktigare» än den vuxnes så till vida att det inte ställer
några illusionskrav.

När den vuxne under arbetets gång konfronterades
med skulpturen hörde vi, ungarna och jag, jämt
frågan vad det skall vara och vad det skall föreställa.
Barnen tyckte, att de vuxnas frågor var meningslösa.
Vad skulpturen föreställde det såg man ju i och med
att det var en utförd 3-dimensionell verklighet och
ungarna hade ofantligt roligt åt de vuxnas dumhet.
Jag har inga svårigheter med min barnpublik. Värre
är det med de vuxna, som har illusionistiska krav på
form. En synpunkt som även arkitekterna ofta måste
möta eller hur? —

— Ja, men för att använda ditt eget tankesätt kan

arkitekten skjuta funktionen mellan sig och den
estetiska upplevelsen. —

— Där ser du själv!

Att man sedan inte kan komma ifrån de olika
individernas associativa avläsningar är en helt annan sak.
Om du t. ex. ritar ett hus som jag tycker liknar en
hund är det måhända mitt eget fel och saknar i och
för sig betydelse för den som sitter och gör huset.

Vi är inne på ett mycket intressant problem
nämligen relationen mellan form och innehåll, och frågan
i vilken mån en estetisk upplevelse kan vara ren, d. v. s.
avkopplad helt och hållet från associativa
illusionistiska element. Jag har själv inte kommit till klarhet
på den punkten. Tänk dig en underbart vacker abstrakt
tavla i gula och röda färger, som, sedan du njutit
av clen en stund, visar sig vara ett färgfotografi av
ett varigt sår. Jag har själv haft den upplevelsen.
Man får alltid räkna med en individuell tolkning. Man
behärskar inte sin nästas reaktioner och just därför
menar jag, att det är nödvändigt, att man uttrycker
sig med sitt eget formspråk, när man vill meddela
sig med sin tänkta publik. —

— Jag tycker det är intressant, att din skulptur
presenteras som direkt kontaktsökande. Det är ju
inte annars vanligt här i landet. I San Francisco
finns en del ansatser till dylik kontakt mellan
skulptörerna och publiken. Ungarna får rida och klättra
på konstverken. Dessa är ju för all del inte frigjorda
ur associativa former utan föreställer olika djur. —
Jag förmodar, att du skulle önska ett samarbete på
ett tidigt stadium mellan arkitekter och konstnärer ? —

— Naturligtvis. Det är givet att samarbetet
mellan arkitekter och skulptörer kunde ske på ett helt
annat sätt än nu, då skulptörerna får sig tilldelat en
dekorativ uppgift i någon påklistrad detalj. I varje
fall när det gäller större byggnadsverk borde vi nog
få vara med från början även om arkitekten alltid
måste förbli den ansvarige för den arkitektoniska
formen.

Utifrån en speciell synvinkel skulle man kunna
säga, att arkitektur omsluter rum — skulptur
upptager rum — två verkligheter som upplevs helt olika.
Det första skulle jag vilja säga på ett deltagande, det
senare på ett iakttagande sätt. Sagt med andra ord
det rumsmässiga och det plastiska upplevelsesättet.
Men liksom en volym alltid innehåller ett rum,
representerar ett rum alltid (utifrån) en volym och det är
här jag tror ett samarbete arkitekten-skulptören
emellan skulle kunna bli fruktbart.

Skulle man kritisera några sakförhållanden inom
det arkitektoniska skapandet i dag — och varför inte
när nu en facktidskrift släpper en skulptör lös i sina
spalter — skulle clet just vara detta att arkitektens
intresse för rummet, d. v. s. det inre — organiska •—
deltagandeintresset har sublimerat hans förmåga till
iakttagande, plastisk volymupplevelse. Du förstår jag
tror på ett samarbete våra discipliner emellan, men
jag lägger huvudvikten på helheten, icke detaljen.
Släpp in skulptören i diskussionen om rummets
attityd utåt, volymen, icke på så sätt att arkitekten gör
planen och skulptören fasaderna, men låt redan på
begynnelsestadiet skulptören vara med i
formska-pandet.

Intervjuare: Bertil Hultén

Byggmästaren 1949, 23 ^ I X

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 9 15:48:53 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/byggmast/1949/0500.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free