- Project Runeberg -  Byggmästaren : tidskrift för arkitektur och byggnadsteknik / Tjuguåttonde årgången. 1949 /
516

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23 - Arkitekturskolan 1949, av Per-Olof Olsson, arkitekt SAR

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ligt är att den nye professorn väsentligt minskat
programmet och tävlingshandlingarna. De jättelika
program, som tidigare ofta förekom och som avspeglade
sig i väldiga horder av medhjälpare i ritsalarna, var
mycket betungande för eleverna.

Men å andra sidan undrar man om inte
programmet minskats väl kraftigt. De utdelade belöningarna
verkar ganska lättförtjänta. Några museitekniskt
intressanta förslag finnes — som ovan sagts — inte.
Formspråket är genomgående måttfullt, det förargar
ingen. Främmande, associativa drag i totalutformning
och detaljer förekommer ganska mycket. Stark
konventionalism utmärker också många förslag.
Kontorshus i form av ett torn, ett föremål i den
asplundska kvarlåtenskapen, som vi svenska arkitekter
mycket fäst oss vid, är vanligt. Fönsteromfattningar,
pilastrar och lisener saknas inte heller och det är ju
också numera allmänt vedertagna attribut.

En förläggning av museet för modern konst till
Skeppsholmen är en tjusande tanke. Det har
praktiska fördelar, Nationalmuseum ligger strax intill och
hit kan förläggas konsthögskolan och andra museer.
Nackdelar är att platsen är svåråtkomlig och att man
inte mänskligt att döma kan få disponera
byggnads-mark här inom en överblickbar framtid.

Det är naturligt att — om man bygger på
holmen — den befintliga bebyggelsen i största möjliga
utsträckning används. De belönade förslagen har
också gjort det och gått fram med den största
ömsinthet. I vissa fall har man, tycker jag, varit alltför
hänsynsfull.

Det långa tyghuset t. ex., som nu skiljer det
bullrande varvet från kyrkan och platsen därintill och
som för några årtionden sedan påbyggdes en våning,
skulle mycket väl, då varvet försvinner, kunna rivas.
Man skulle då få en vacker genomblick från Söders
höjder till Östermalm. En kraftig gallring av
trädbeståndet på holmen är inte heller otänkbar nu.
Ända fram till 1800-talet fanns det ingen vegetation
där. Den karaktär av kobbar, som Skeppsholmen och
Kastellholmen hade då, märker man i
vårsprick-ningen och den är ganska tjusande. Tanken är väl
hädisk i ett land, där man betraktar lövträd med
nästan religiös vördnad och fällandet av dem som ett
mord.

Sture Ljungquist, som erhållit hertiglig medalj och
Hoffmanska stipendiet, har i tyghuset placerat en del
av konsthögskolan. En del av museet har förlagts i
exercishus, och mellan dessa två hus har han lagt
en byggnad, som innehåller resten och huvuddelen
av museet. Alla utställningssalar ligger grupperade
i ett plan kring två öppna gårdar. Planen är enkel
och redig med välproportionerade salar.
Enplanslös-ningens stora möjligheter har dock inte helt
utnyttjats. Det är ingen helt lyckad museilösning, vissa
salar måste man t. ex. passera två gånger vid en
rundvandring. Tjänsterummen har placerats i en
högbyggnad, vars proportioner och skala på ett mycket
olyckligt sätt kontrasterar mot Skeppsholmskyrkan.

Lars Myrenberg har huvudsakligen ägnat sig åt
situationsplanen. Genom att förlägga nybyggnaderna
nere vid vattnet intill amiralitetsbyggnaden (mitt
emot Skeppsbron) har han kunnat behålla holmens

silhuett helt oförändrad. Häri ligger väl förslagets
förtjänst. I detalj är det mycket okänsligt gestaltat
med ett opraktiskt museum i oklart utformade
byggnadskroppar.

Robert Schimke har också koncentrerat sig på
situationsplanen. Utan några traditionshämningar
har han rivit allt utom kyrkan och byggt ett
konstcentrum runt denna med museum, skola, teater m. m.
Förslaget är allt för summariskt utformat för att man
skall kunna få en uppfattning om uppslagets
möjligheter.

Att placera ett museum vid Kungsträdgården är en
gammal tanke. Läget är ju utomordentligt. Men den
tillgängliga tomtytan är mycket liten. Man tvingas
att bygga i flera våningar även om man — som en
del gjort — lägger en flygel i Kungsträdgården längs
Hamngatan. Ett museum i flera våningar är ju med
de belysningskrav man nu har avsevärt underlägset
ett enplansmuseum.

Ingen har heller lyckats komma fram till en bra
museilösning. Intresset knyter sig främst till den
gamla frågan om en byggnad i Kungsträdgården är
tänkbar och eftersträvansvärd. Något svar får man
knappast; förslagen på den linjen arbetar med allt
för kompakta byggnadskroppar. Och den i det här
fallet nödvändiga förbindelsen med huvudbyggnaden
längs Trädgårdsgatan stänger den kontakt mellan
Hamngatan och parken, vilken är ganska nödvändig.

Jon Höjer, som erhållit den andra hertigliga
medaljen, har placerat museiutrymmena i ett mycket
upplöst byggnadskomplex längs Trädgårdsgatan från
Hamngatan och fram t. o. m. Victoriahuset, som
behållits och använts. På andra sidan om Victoria är
en teaterbyggnad inlagd. Kungsträdgården är delvis
— och ganska lyckligt — omarbetad. Man ställer
sig dock tveksam till förslaget att göra om
trädgårdens del öster om Operan till en stor, stenbelagd
öppen plats. Detta förefaller inte att vara den
nuvarande utformningen överlägset.

Själva museibyggnadens största förtjänst ligger i
dess måttfulla höjd. Oskön är dock den höga
administrationsbyggnaden. Planlösningen är ganska
finurlig med bra anordnade entréer. Museitekniskt är
förslaget oklart; speciellt gäller detta
kommunikationerna. En ful detalj — överraskande att finna i ett
prisbelönat akademiprojekt — är detaljutformningen av
entrén från Kungsträdgården. Samtliga fönster mot
trädgården är förbyggda med kapphyllor och toaletter.

Hack Kampman har lagt en flygel i
Kungsträdgården. Denna är dock väl massiv. Fördelen härmed
är att han fått en lucka i bebyggelse vid
Trädgårdsgatan mellan museibyggnaden och restaurang
Victoria. Planlösningen är inte särskilt bra; tre
musei-salar i bredd förekommer t. ex., vilket komplicerar
kommunikationerna. Fasaderna är elegant och drivet
creerade men har den orealistiska ritbordskaraktär,
som är så vanlig nu.

De sakkunniga, som bedömt elevernas arbete under
1948—49, är arkitekterna Backström, Hedqvist,
Le-werentz, Lind, Lundberg, Ryberg och Tesch. Deras
bedömningsprotokoll, som delvis återges i samband
med artikelns bilder, är vänligt avfattat och för
tanken till dagens teaterrecensioner.

516

B\’ggmästaren 1949, 23

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 9 15:48:53 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/byggmast/1949/0524.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free