Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25 - Tendenser inom modern arkitektur, av C.-F. Ahlberg, arkitekt SAR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liga företräddes i Bergamo främst av Schweiz,
Skandinavien och Polen.
Vill man söka en grund till de skilda
riktningarnas ställning i olika stater, har man att ta
hänsyn till skillnader i stadsbyggnadstraditionen
och till det rent personliga inflytande, som en
dominerande personlighet som Le Corbusier
utövar, men den väsentliga förklaringen torde ligga
i de politiska och sociala skillnaderna. I de länder,
där privatkapitalistiska intressen är mindre
hämmade av sociala hänsyn, har den moderna
arkitekturen väl kunnat vinna fotfäste i sin
människofrämmande version, men den mänskligt-sociala
synen på arkitekturen har funnit uttryck främst
i länder, där de folkliga skikten har större
möjlighet att göra sina intressen gällande. Men en
CIAM-kongress eller en utställning som den i
Bergamo kan naturligtvis inte ge en mer
differentierad bild av tendenserna inom de skilda
länderna. Där kan finnas strömningar av betydelse,
som över huvud taget inte kommer till tals i ett
sådant sammanhang. Så är i någon mån fallet med
vårt eget land, och det kan vara av intresse att
mot den här skisserade bakgrunden syna vår egen
arkitektur av i dag.
Vid en sådan granskning gör man klokt i att
inte fästa sig för mycket vid den arkitekturdebatt,
som har förts här efter kriget; den har mest varit
rena tungomålstalandet. Det är riktigare att bygga
på intrycken av de konkreta verken själva; de
talar ett klarare språk än debattörerna.
De aktuella strömningarna i landet förstås bäst
om de ses i relation till den svenska
funktionalis-men av år 1930. Denna var buren av strävandena
att tillgodose de mänskliga behoven
(funktionerna) och att härför utnyttja den moderna teknikens
möjligheter samt att finna ett arkitektoniskt
formspråk, som på en gång svarade mot den nya
byggnadstekniken och var ett uttryck för det moderna
samhällets liv. I sökandet efter nya uttrycksformer
frigjorda från de historiska stilarnas grepp knöt
man an till Le Corbusier och Bauhaus. Men man
fortsatte att söka. Ja, i själva verket betecknade
redan den svenska funktionalismens
genombrottsverk, Asplunds Stockholmsutställning, en
vägvisare för den internationella arkitekturens
utveckling i en friare och mänskligare riktning.
Detta var huvudströmningen i Sverige under
30-talet. Jämsides med den framträdde en linje,
där funktionalismen — med en nedvärdering av
den mänskligt-sociala aspekten — sågs som en
ny stil med fixerade former. Till denna riktning
kan hänföras både arbeten av god konstnärlig
kvalitet och det mesta av de trista verk av
epigoner, som i dagens diskussion med orätt ensamma
har fått representera »30-talet».
Denna »stelnade funktionalism», som är en
gren på Le Corbusier-formalismens internationella
träd, är inte död, men den är inte längre en faktor
av större betydelse inom svensk arkitektur.
Den ena av dagens två huvudriktningar är
däremot direkt arvtagare till 30-talets »levande
funktionalism». Dess program, som icke är bundet
till en viss form utan till innehållet, är oförändrat.
Fasthållandet vid det mänskligt-sociala kravet har
lett till en utveckling och ett berikande av
uttrycksformerna, till en mer mångskiftande,
varmare och i sin skala mänskligare arkitektur. Med
ett mindre gott namn har den ibland kallats
organisk arkitektur. Det är klart att det vid sökandet
efter nya uttrycksmedel och ett rikare formspråk
har experimenterats också med former, som icke
kommer att stå sig, och att man ibland har kommit
att överdriva behovet av variation. Fasthållandet
av kravet på formens överensstämmelse jämväl
med den konstruktiva uppbyggnaden har dock
betytt hållning och måttfullhet även i
formrikedomen och fasetteringen. Denna strömning är
identisk med den andra av de nämnda
internationella huvudriktningarna. I anknytning till detta
experimenterande framträder i Sverige också en
andra huvudtendens. Det är återigen en tendens
mot formalism. Den »organiska» arkitekturen är
här på väg att bli en stil på samma sätt som den
stelnade funktionalismen. Omväxlingen och
rörligheten har blivit ett självändamål, frikopplat från
kravet att tillgodose de mänskliga behoven och att
nå överensstämmelse mellan form och konstruktion.
Man söker efterlikna organiska former istället för
att söka former som är organiskt framvuxna ur
det mänskliga liv, till vilket byggnaderna skall
bilda ramen. I denna lek med former ha även
skymtat återupplivade historiska stilelement. Det
finns artistiskt högtstående alster inom denna
riktning, men hit hör också en arkitektonisk
dussinvara, där putslustigheterna och de ansträngda
effekterna icke förmår att dölja en känslans
torftighet, som är lika kännetecknande för denna
40-talism, som för dess motsvarighet på 30-talet.
Till formen står denna riktning närmare vad som
här har kallats den levande funktionalismen; till
sitt väsen är den mycket mer i släkt med 30-talets
stelnade arkitektur. Denna utveckling saknar väl
icke heller motsvarighet i andra länder, men det
förefaller, som spelade den hos oss en större roll
än den hittills hunnit göra i det internationella
sammanhanget.
Och den slutsats man kan dra är, att varje
arkitekturriktning, för vilken frågan om arkitekturens
form blir dominerande över den om dess innehåll,
kommer att bli en torr och ofruktbar gren på
arkitekturens träd. En levande och ständigt
blommande arkitektur kan bara växa fram ur en stark
och positiv social känsla.
Byggmästaren 1949, 23 ^ I X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
