Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25 - Svindersvik, av professor Andreas Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av en gammaldags typ som vi känner igen från Suecia
antiquas planscher. Ålderclomligheten understrykes
ändå mer av de båda timmerstugorna, placerade
parvis i förhållande till trädgårdens mittaxel. Det är
uppenbart att denna riktar sig mot stranden, mot den
stora gästrumsflygeln (»paviljongen») som är synlig
längst till höger på tavlan.
Jämför man denna bild mecl gårdens nuvarande
utseende observerar man flera olikheter. Planket är
ersatt mecl ett stramt staket som ser ut att bestå av
smidesjärn och murade pelare, fast det mesta utförts
i trä! Timmerstugorna är borta. Kullens kontur har
hyfsats genom en terrassanläggning som bäres upp
av en hög arkadförsedd mur — en substruktion à la
Palatinen. Huvudbyggnaden fogas samman med
terrassens halvcirkel till en monumental helhet. Det är
en fläkt av antikens anda som slår oss till mötes.
Med största sannolikhet har dessa viktiga
förändringar vidtagits på 1780-talet, det decennium då
nyantiken pressar in vår byggnadskonst i sitt hårda
formschema. Just 1780 fick Svinclersvik en ny ägare,
den rika änkefriherrinnan Catharina Charlotta De
Geer, född Ribbing, och det är hennes initiativ man
är frestad att spåra i allt det nya. Säkert är att gården,
att döma av en karta från 1774, då ännu hade kvar
sitt gamla pittoreska utseende. En målning i Nordiska
museet, daterad 1784, visar dock redan
terrassanläggningen som alltså tillkommit under detta decennium.
Ytterligare en viktig förändring daterar sig från
denna period. Den förut befintliga
gästrumspaviljongen av tegel förses nu med en utbyggnad av
timmer innehållande ett enda rum, en väldig rektangulär
sal rymmande 200 personer. En luftig och stram
sommarfestlokal, uppförd enligt traditionen till ett besök
av Gustav III. Med sina rundbågiga jättefönster
erinrar den också om Gustav III :s »paviljong» i Haga,
uppförd och inredd 1787—92. (Märk att både i
Svin-dersvik och Haga dessa stora hus benämnes
paviljonger!) Enär salen ej medtagits på målningen från
1784, bör den ha tillkommit mellan detta år och 1787,
då den rika och levnadslustiga
»änkehovmarskalkin-nan» måste lämna sin glada sällskapskrets hastigare
än hon kanske själv önskat.
Som Svindersvik stocl vid denna tid, så skulle det
i stort sett också förbli intill våra dagar. Senare
ägare, huvudsakligen medlemmar av släkterna Aspelin
och Almgren, har lämnat 1700-talsanläggningen med
dess talrika byggnader och intressanta möblemang
tämligen orörd. Vad skulle bli dess slutliga öde ?
Kunde verkligen drygt tolv hektar av ett så dyrbart
tomtområde omedelbart invid huvudstaden i längden
reserveras bara för ett sommarnöje? Skulle inte den
tidpunkt komma då frestelsen eller tvånget att
utnyttja en så räntabel mark för industri- eller
bostadsändamål bleve för stark ? Riksantikvarieämbetet,
Nordiska museet och Stadsmuseet med dess i Svindersviks
historia väl bevandrade chef Gösta Selling har under
senare år med spänning följt utvecklingen av
Svin-dersviksproblemet. Lockande anbud gjordes till ägarna
— medlemmar av familjerna Almgren, Werner,
Bo-kander och Hammarskjöld — likaså har olika förslag
till stadsplaner, den ena riskablare än den andra,
uppgjorts för området i fråga. I början av detta år blev
försäljningen plötsligt aktuell. Svårigheten för
kulturminnesvårdens män att anskaffa den erforderliga
köpeskillingen syntes oöverstiglig. I denna situation
ingrep byggmästare Olle Engkvist på ett framsynt
och ansvarskännande sätt som länder honom till stor
heder. Han inköpte området i dess helhet samtidigt
som han förband sig att inom viss tid för en låg
summa till Nordiska museet avstå från de centrala
delarna med alla de intressanta byggnaderna.
Samtidigt inköpte Samfundet Nordiska museets Vänner de
värdefullare möblerna i syfte att bevara dem på ort
och ställe. Genom dessa åtgärder har en omistlig
kulturskatt räddats åt framtiden.
Det är sant att Svindersvik är förfallet och därför
kostar mycket pengar att sätta i stånd. Vi
kulturminnesvårdare är dock mer tacksamma för att
familj epieteten låtit byggnadsverken förfalla i fred än
om den tagit sig uttryck i restaurering och
modernisering.
Man kan också säga att stället förlorat en hel del
av sitt värde genom det ganska skräpiga
industricentrum som vuxit upp på motsatta stranden. På sätt
och vis hör detta dock historiskt sett samman med
idyllen. Det var ju tjärbränneriet och beckbruket som
motiverade skapandet av bostadsidyllen just på den
andra stranden. Ligger det inte en djupare symbolik
häri ? På ena sidan om vattnet det hårda arbetet,
industrin som skapar arbetstillfällen och inkomster och
för landets näringsliv oundgängliga produkter. På
den andra idyllen där Vilan och Skönheten dväljs i
Naturens nästan orörda famn. Är det inte just kring
dessa båda poler, kampen för tillvaron och lyckan att
leva, som Livet rör sig?
Vignetter: I.isa Bauer.
548 Byggmästaren 1949.. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
