Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den siste häradsspelmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
talmannen med en löjlig åtbörd bad honom och hans
kamrater att sitta — »hvar de kunde».
Då vinkade Jöns Stensson honom till sig, öppnade
dörren till sin »lillastua» och bad honom taga Anna
med dit in, där ett bord stod dukadt, vid hvilket
dottern i huset, den vackra Ana, befann sig, nu klädd i
skinande hvit »opplöt», med spetsar kring hals och
armar, och det smärta lifvet omslutet af ett i rödt och
grönt skiftande, djupt redringadt lysterlifstycke. En
mörk, hemväfd kjol och ett tjockt, rödrandigt stort
förkläde fulländade hennes dräkt, som ej afvek från de
öfriga närvarande flickornas klädebonad.
Anas kusin, Gunnar Ottesson, hade tagit hennes
långa bruna hårflätor i handen, och höll henne
skrattande tillbaka, då hon ville skynda bort. Vid Annas
och Görans inträde släppte han hastigt kusinens hår
och såg förlägen liksom bedjande på Anna, som
bleknat och vändt sig bort för att hälsa på den ståtliga Ana.
Göran gaf Gunnar en mördande blick och drog
den väl bildade munnen till ett bittert leende, då den
unga värdinnan, med rodnande kinder och nedslagna
ögon, räckte honom högra handen, medan hon med
den vänstra sträfvade att vrida de nedfallna flätorna
till en krans kring det vanligen så högburna hufvudet.
Jöns Stensson såg klipsk ut, då han bjöd till bords
och lät, liksom af en händelse, Gunnar och Anna få
plats bredvid hvarandra, medan han och Göran satte
sig vid andra sidan om bordet; Ana gick ut och in
för att se till serveringen äfven i sommarstugan.
Det skulle vara fåfängt att söka beskrifva den
munterhet, ja, ysterhet, som rådde där ute: speglosor
och infall haglade kring det föga lyckliga
pingstbrudparet, hvilket å sin sida sökte att värja sig så godt
det kunde.
Brudens feta ansikte glödde nästan lika högrödt
som »flätebanden» kring hennes hår, hvilket låg hårdt
upprulladt kring tjocka valkar af lin, ej olikt vår tids
»valkchignonger».
Att upplägga dessa valkar och sno det tretton
alnar långa röda yllebandet konstmessigt kring hufvudet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
