Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den siste häradsspelmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stoltaste och högmodigaste gumma i byn, och det ville
den tiden ej säga så litet.
Ännu satt Anna Mollberg uppe på det bräde, som,
spikadt fast mellan två stora bokar, föreställde
orkester och spelade, medan hennes blickar följde de
dansande. Bakom henne stod Gunnar, lutad mot trädet,
följande hvarje hennes rörelse med ögonen; hans mor
och Jöns Stensson befunno sig midt emot och talade
med hvarandra.
Gumman var synbarligen mycket ond, ty hon tog
sin klut i båda öronvingarna och tryckte den fastare
på sitt hufvud, under det hon knyckte med nacken, så
att »halen» — den del af hufvudbonaden som
nedfaller på ryggen — flög högt i vädret, medan hon,
halfkväfd af harm, hviskade:
»Då det är dig och Ana detsamma, kan det vara
mig med, men eljest tycker jag, att en tös, som hon,
skulle vilja ha sitt för sig själf.»
»Ana?» frågade Jöns Stensson och försökte se
enfaldig ut; »fast hon är hans kusin, kan hon väl ej
hindra honom från att taga sig en hjärtans kär,
liksom hans far före honom — »
»Han hade aldrig någon hjärtans kär, svåger»,
sade mor Marna förbittrad.
»Nej, det är sant, du tog honom innan han fick
tid därtill», gycklade Jöns; »men hvad mig angår, så
är jag Gunnars förmyndare och får väl ställa saken
till rätta».
»Så gör det innan jag själf rycker honom från
trädet; han står som — som —»
»Som om han diktade visor om skön Anna Mollberg,
eller den fattiga fiolspelerskan», skrattade Jöns Stensson.
»Fria bara inte till mig, Marna, ty då ränner jag genast!»
Och därmed lämnade den jovialiske nämdemannen sin
förbittrade svägerska och gick bort till orkestern, som
just nu strök sista tonerna af en liflig »hoppvals».
Nämndemannen låtsade ej se Gunnar, utan
pratade till höger och vänster med den svettdrypande,
flämtande ungdomen, som snart åter med ljudliga
handklappningar tillkännagaf sin önskan om en ny dans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
