Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En gammal trotjänare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den by, i hvilken Bonde Persson bodde, var i vida
större anseende än den, som hade äran att äga unge
Is till sin särskilde försvarare; ty det är med byar,
som med människor, de erhålla ära efter fyrktalet, och
Is skulle helt säkert varit vida mer lifvad för krigiska
bragder, om han haft sitt soldattorp i Smörtorp, än i
Skrabbarp, ett namn som han aldrig nämnde utan med
en min, som om han bitit i ett surt äpple, hvilket ej
är att undra på, då skabba och surt äpple på god
skånska betyder samma sak.
Som det nu var, kunde ingen med mera värme
vid gudstjänstens slut instämma i prästens bön för
konungen, än den unge soldaten, kanske dock hans
högljudda ifriga anropande något härledde sig från det
försök, han gjorde, att tysta sitt samvete, hvilket,
tilllika med honom själf, brukade regelbundet vakna hvarje
söndag prästen sade amen till sin predikan.
Endast Bondes äldste son kunde minnas, när Is
befordrades till gårdsdräng; pojken glömde aldrig att
det skedde på samma dag, som han själf för första
gången som själfständig deltagare fick vara med på
en »skogsäcka» eller skogsfärd. Mor hade redan kaffet
färdigt klockan två på morgonen, och då Is, ifrig och
brådskande, i medvetande af sin nya värdighet, den
han erhållit genom sin företrädares död, knappast gaf
sig tid att äta en bit och med otålig min såg på Pers
långa smörgås och drängarnes långsamma tuggande,
skyndade mor efter kaffekitteln för att slå i en kopp
åt den raske Is. Men hon råkade då stöta mot gafveln
till den soffa, där den vackraste af hennes döttrar sof,
hvilken med ett högt anskri vaknade vid, att en hel
stråle från kaffekittelns pip brände hennes fina näsa.
Ja, mor Bonde Pers glömde lika litet denne dag,
som Per och Is, ty hade hon ej händelsevis haft en
flaska kalklinement i huset, så hade kanske lilla Elnas
näsa i all sin tid fått ett rödt märke och hennes
ägarinna hade troligen aldrig blifvit gift, och det hade varit
en faslig olycka.
Men på själfva skogsfärden inträffade något, som
än ytterligare bidrog att i Bondes familj befästa minnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
