Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Urminnessamlaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lesseltboarne in för rötter, bara han fick tid på sig. För
nu blef det kunnigt för hans förstånd, att Vysten talade
om råttor och möss och trodde, att urminnessamlaren
var en sådan, som gick omkring och fördref ohyra,
och han hittade i hast på ett sätt att ge honom betalt
för muserummet och de andra för stafmännen och
åldermanshornen. Men han höll inne med sina
tankefunderingar, pratade govänstal med byamännen, men drack
Ingenting, icke en gång honungsbrännvin med
kvinnorna, för detta var redan bortlagdt, den gången, men
därför blef han ändå ansedd för en bra karl, om en
än kunde märka, att han var litet oerfaren.
När kvinnorna druckit sina vissa koppar kaffe,
gingo de hem, men karlarne blefvo sittande där tills
inemot midnatt. Åldermannens gård låg intill
kyrkogården, och när nu gubbarne bröto lag och skulle gå
hem, sågo de en lång, hvit en stå i klockarelyckan
och blossa, så gnistorna stodo honom ut om halsen.
De stötte på hvarandra, men ingen sa’ ett ord, för
det kunde kosta lifvet, och ingen ville gå främst, ty
alla skulle där förbi, utom åldermannen, som följt ut
gästerna, men nu lade benen på ryggen och rände in
igen i stugan.
Vysten hade namn om sig att kunna mana gastar
både ner i jorden och upp igen, när så skulle vara,
och därför togs han nu i armarne af de andre och
sköts före, som om han varit en röllebör (skottkärra).
Han streta’ emot värre än en bock, som fått tjudret
öfver nacken, och som han var illa hjulbent, stod hans
gångverk som en äreport midt på vägen. Detta ser
Knarre-Bengt, som är den störste och räddaste karlen
i flocken, och han ränner med skallen nedåt, likt en
stångelig tjur, in i denne här äreporten, så Vysten
kommer upp att rida, tills de äro midt för den
blossande gasten; där kastade Knarren honom af, och så
skalade han och de andre sin väg och lät Vysten tagas
med gasten bäst han kunde. Till all lycka gol
åldermannens hane i detsamma, och då blef gasten svart
som kol och försvann vid gärdesgården.
Nästa dag mötte Vysten urminnesstudenten och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
