Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den lurade slättbon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som sålt fåramålaren och grytan.
Men se, göingen höll god utkik, och när slättbon
med sin vagn svängde upp på gården, såg han åter
där en märkvärdig syn. Göingen ägde ett gammalt
utkördt sto, som var grått. Det hade han ledt ut på
gården, men förut hade han under svansen gömt en
hand full silfverslantar. När slättbon klifvit ner från
sin vagn, hörde han göingen slå klatsch med en piska
samt ropa: »Åsna, sparka upp!» Stoet, som hade vanan
att slå bakut, då hon hörde pisksmällar, gjorde nu så,
och därvid ramlade silfvermynten ner på gården.
»Nej, detta var ett allt för rart djur!» tyckte
slättbon och fick starkt begär till sin nästas åsna, för han
trodde, att det gamla oket var en åsna. Han glömde
sitt ärende och all sin förargelse och tänkte bara på
åsnan, som släppte från sig silfverpengar, och henne
skulle han ha.
Tycker väl någon, att ägaren kunde lämna från
sig ett sådant djur?
»Nej, inte för allt smör i Småland!» sade göingen:
men så lämnade han till sist slättbon oket och fick
hans två feta hästar i stället.
»Nu skall det aldrig tryta silfverpengar, mor!»
sade slättbon och var glad, så han hoppade, när han
kom hem med det gamla gråa stoet. Han ledde djuret
fram midt på gården, befallde hustrun gå efter den
nya kornskäppan och ställa henne bakom stoet, så
skulle kvinnan få se på lustigt. När nu allt var i
ordning, tog slättbon sin nya piska, slog klatsch och skrek:
»Åsna, sparka upp!» Ja, nog sparkade stoet, men om
der kom något i det nya skäppmåttet, så var det
åtminstone inte silfverpengar. — »Är du illmarig?» frågade
slättbon och slog åter och skrek: »Åsna sparka upp!»
och så stod han där och slog och väsnades med den
nya piskan och det gamla öket; tills den ena miste
refven och den andra den lilla smula lifhanke, som
ännu hängde i henne, sen hon gått från Göinge och
ner till slätten. Skäppmåttet var, sådant det var, tills
det blef rentvättadt.
När nu hästen var död, kom där förstånd i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
