Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det farliga djuret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det är en krumbiss, go vänner!» sade till sist
den klokaste af dem. »Det är ett farligt djur; den,
som skall fånga det, får ha mod i bröstet. Jag röstar
för att vi slå krumbissen i jel.»
Det tyckte äfven de andre vara klokast, bara man
kunde få någon till att ge krumbissen det första rappet;
men det ville ingen gerna på. Slutligen måste han fram,
som ägde klöfverfältet, för det kunde då hvar och en
förstå, att finge det glupska djuret ligga där länge, så
åte det upp all den sköna klöfvern. Han tog därför
mod till sig och slog med sin knölpåk ett raskt slag
på skärans skaft, som de trodde vara krumbissens
hufvud. Men därvid slog han ej bättre, än att skäran
hoppade så högt, att hon kom att sitta kring slättbons
hals. Han till att skrika på de andre, att de skulle
rädda honom från det farliga vilddjuret, som nu ville
äta upp honom själf sedan det först vräkt i sig så
mycket af hans klöfver.
Nej, detta gick då för långt: mannens lif måste
räddas från krumbissen, och så rusade nabomännen
fram och grepo skäran i skaftet, drogo till och skuro
hufvudet af mannen.
Det var det vildaste djur slättborne i sin lifstid
hade skådat! Här kunde ingen vara säker på att få
ha sin hufvudknopp i behåll. Det var bäst att springa;
det måtte gå med klöfvern som det kunde!
Slättborne rände hemåt i fullt traf och mötte
göingen, som frågade, hvad som var å färde. »Ett
vilddjur, som de kalla krumbiss, har först ätit upp ett
lass klöfver för vår nabo och sedan bitit hufvudet af
honom själf!» skreko de.
»En krumbiss», sade då göingen, »sådana ha vi
godt om i våra bygder, och de bruka bita af vårt korn,
men nog förstå vi att freda oss för dem».
»Ack, käre göing, tag då det farliga djuret med
er hem! Vi vilja gärna ersätta eder för allt besvär och
fara, bara vi blifva kvitt från det!» bådo slättborne.
Göingen passade på och begärde en bra slump
pengar för det han vågade sitt lif för slättborne och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
