Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nu är du medarfvinge till Ättlinge», sade
Gunilla, »och då nu bror Axel kommer hit med sin
lärare samt löjtnant Ättensköld, son till fasters kusin,
som lär haft affärsförbindelser med farbror Maurits,
så skola vi väl förmå faster att erkänna dig som sin
brors dotter. För öfrigt bevisar vår likhet med
hvarandra vår nära frändskap.»
Fröken Beata hade fastställt tiden då min
sorgdräkt skulle vara färdig; natten måste tagas till hjälp,
ty den tjänare hade icke lefvat på Ättlinge, som vågat
framkomma med ursäkt öfversett försummadt
uppfyllande af en befallning, utgången från fröken Beatas
tunna läppar. Jag sydde och sydde, men tankarne
hängde vid Gunillas tal om de gäster vi skulle få.
Ett ögonblick, då jag lyfte mina ögon från
arbetet, fick jag plötsligt se samma syn som min mor före
mig; endast barnet saknades. Med ett vildt ångestskri
föll jag till golfvet, och då jag återkom till sans, stod
nådig fröken, hvilkens sängkammare låg intill mitt
rum, lutad öfver mig. Vid min stammande berättelse
om spöksynen, antog hennes kalla ansikte ett uttryck
af förskräckelse, hvilket dock strax lämnade rum för
ett mörkt hot. Hon såg mig in i ögonen och sporde,
om jag hört sagan om »violetta frun».
Jag vågade ej säga ja, och då jag ej ville säga
en osanning, teg jag och började gråta af förskräckelse
för denna lefvande kvinna, hvars gråblå ögon voro
hvassa som värjklingor. Hon skakade häftigt min arm,
befallde mig att torka ögonen och höra på, hvad hon
ville säga mig.
»Sagan förtäljer, att för många år sedan hade en
ung ofrälse kvinna, hvilken var anställd som
sällskapsdam åt en grefvinna Ättensköld, bedårat hennes äldste
son; hon hyste nämligen en förmäten ärelystnad och
sträfvade efter att bli grefvinna. Hennes ränker
upptäcktes för sent för att rädda henne själf från fall;
hon slutade med att blifva — barnamörderska och
själfmörderska».
Jag darrade af fasa, mera öfver nådig frökens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
