Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Beata. Gunilla hade ännu ej hunnit uppgöra någon
plan därtill, men hon satte sin lit till sin unge
halfbror och löjtnant Filip Ättensköld, hvilka hon antog
efter någon tids vistande på slottet skulle känna lika
stor harm mot den tyranniska fröken Beata, som vi
själfva.
Om tre dagar skulle löjtnant Ättensköld anlända
och bevaka sin fars intressen i bouppteckningen efter
grefve Maurits, och några dagar senare väntades de
närmare släktingarne, grefve Karl och hans unge son,
Gunillas halfbror, till Ättlinge. Men redan på aftonen
af min »förlofningsdag» kom grefve Karls betjänt till
häst sprängande upp på borggården och begärde att
få tala vid nådig fröken.
Snart visste hela borgen, att grefve Karl, som
rest natt och dag för att få tala vid sin syster innan
den aflidne broderns fordringsägare anlände, hade på
en gästgifvaregård, några mil från Ättlinge, träffats
af slag och aflidit. Nu var Gunilla fader- och
moderlös; hennes och halfbroderns närmaste framtid berodde
helt och hållet af fastern.
Gunillas sorg öfver den för henne nästan obekante
fadern var ej synnerligen stor. Sedan hon lärt känna
sin mors historia, betraktade hon sig som en
främmande telning på Ättensköldska stamträdet, och under
det hon ofta i hemlighet kallade sig Gunilla Berg,
uppgjorde hon planen att få lära känna sin mors
släktingar, hvilka bodde i hufvudstaden. När lifvet på
Ättlinge genom fröken Beatas obilliga stränghet blef
oss två flickor allt för tungt, framställde sig alltid
tanken på en flykt till dessa rika släktingar som en
räddningsplanka. Gunilla och jag kände ej stort till
världen, och det lilla vi kände, fick genom riddar- och
röfvarromaner, som vi, tack vare Gunillas enfaldiga
guvernant, kommit att läsa, en ännu dystrare färg än
det i verkligheten ägde. Vi började allt mer och mer
att betrakta oss som oskyldiga fångar.
Dessa romaner kostade guvernanten hennes plats,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
