Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förverkliga våra barnsliga drömmar om flykt från det stolta
herresätet.
»Något kan ju dessförinnan hända, som befriar
oss på annat sätt», fortfor jag, då jag varseblef Gunillas
nedstämda utseende. »Jag har väl ej för ingenting sett
den ’violetta’ damen...»
Mina båda åhörare bleknade och togo ett steg
tillbaka. Granberg sade dock genast:
»Helena, vet nådig fröken af den synen?»
»Ja, det var natten före den dag, hon tvang oss
två till förlofning».
»Då förstår jag det!» — Han drog mig åt sidan
och hviskade: »Helena, hit kommer nu en löjtnant
Ättensköld — akta dig för honom!»
Jag skrattade, och då jag blef allena med Gunilla
omtalade jag för henne varningen, men hon log ej, utan
blef helt röd samt förebrådde mig, att jag ej genast
ville gå in på hennes älsklingsplan att förarga fröken
Beata med att fly till Gunillas mödernesläkt.
För att blidka henne ingick jag på hennes planer,
och då vi kommo in i hennes rum, lät jag henne på
försök villigt ikläda mig en af sina sorgedrägter, samt
lade mitt hår så, som hon vanligen brukade bära sitt.
Vi stodo bredvid hvarandra framför spegeln, och båda
häpnade vi öfver vår likhet med hvarandra.
Då hördes hästtraf och vagnsbuller på borggården.
Förskräckt skyndade jag till fönstret. Kunde nådig
fröken redan vara tillbaka? Nej, gudskelof, vagnen var
ej hennes! I glädjen häröfver glömde jag min dräkt
och skyndade af gammal vana ut i korridoren för att
emottaga gästernas ressaker, ty betjänten hade fröken
Beata medtagit till staden.
Tre herrar, åtföljda af en betjänt, kommo uppför
trappan. Den främste af de tre var en ung gosse, som
utan att säga ett ord tog mig i famn och kysste mig.
De två andre bugade sig djupt.
»Grefve Axel torde hafva artigheten föreställa oss»,
sade den ene, medan den andre, hvilken såg ut som
en militär, stum betraktade mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
