Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Löjtnant Filip Ättensköld, magister Seldén, får
jag här föreställa för min syster, fröken Gunilla
Ättensköld», sade ynglingen med någon förlägenhet. Han
var synbarligen ovan vid dylika förrättningar. Jag
tänkte i häpenheten att han ej var rätt klok.
»Nådig fröken är ej hemma», sade jag helt
förvirrad, »tillåt att jag anvisar rummen ...»
»Finnes här då ingen betjänt i huset?» sporde
grefve Axel med någon otålighet. »Vi kunna ej
tilllåta...» började löjtnant Filip, men afbröt sig tvärt
och stirrade häpen på den gestalt, som nu med illa
dold skrattlust framträdde till oss.
»Bror Axel», sade nu Gunilla, »jag får rätta ditt
misstag och för samtlige herrarne föreställa fröken
Helena Ättensköld, vår kusin». Hon betonade starkt sina
ord och fäste utmanande blickar på sin halfbror och
på löjtnanten. Hon tycktes vilja se, om de vågade
kämpa mot henne om mina rättigheter. De två
ädlingarne utbytte förvånade och försagda blickar med
hvarandra, och nu först kom jag att tänka på min dräkt,
som föranledt grefve Axels misstag.
Ovillkorligen förde jag handen mot hufvudet för
att rifva ned den stolta byggnaden af hår,
krusflorsrosetter och nålar, som Gunilla nyss hjälpt mig att
uppföra, men hejdades af en varm, men svårmodig
blick från löjtnant Filip. Där stodo vi nu villrådiga, vi
fem, och på tröskeln till förstugan samme betjänt, som
bringat oss dödsbudet, och stirrade förundrad på denna
tafla. Magister Selldén fattade sig först, han tog ett
steg framåt och fäste sina blickar med ett nästan
befallande uttryck på Gunilla.
»Fröken torde hafva godheten att låta någon af
betjäningen anvisa oss våra rum», sade han.
Gunilla blef blossande röd af förlägenhet och sände
mig en hastig blick, den jag tydde som en bön att
hjälpa henne ur denna halft löjliga, halft pinsamma
ställning. Jag samlade upp mitt lånta släp och ville
som en väl uppfostrad kammarjungfru gifva grefve
Axels betjänt anvisning, hvart han skulle bära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
