Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
herrarnes ressaker, då löjtnant Filip åter förekom mig, denna
gång med en bestämd åtbörd. — »Fröken Gunilla
behöfver blott säga, hvar vi skola bo; Axel är ju
tillräckligt hemmastadd här för att visa oss vägen», sade
han hastigt.
»Kommer ej öfversten själf?» frågade hon med
ökad förvirring, ty icke hon, utan jag hade reda på
hvar gästerna skulle bo; men att nu, efter den
krigsförklaring hon så modigt utfärdat, fegt utbyta min
frökentitel mot namnet Lena och förvandla mig till
kammarjungfru, förmådde Gunilla ej; derför måste jag
nu på annat sätt komma henne till hjälp.
Med högburet hufvud och släpande klädning skred
jag förbi herrarne bort till betjänten och gaf honom
de nödiga upplysningarne med så hög och stadig röst,
att äfven herrarne visste hvad de hade att rätta sig
efter. Grefve Axel stirrade på mig med öppen mun,
Seldén smålog och följde betjänten, vinkande åt sin
lärjunge att komma efter, medan löjtnant Filip halft
tvekande bugade sig för mig, då jag anvisade honom
det rum, som jag bebott och som nådig fröken bestämt
åt sin bror.
Huruvida detta mitt tilltag skulle behaga fröken
Beata öfvertänkte jag ej då, jag blott unnade den unge,
ridderlige mannen denna nu så trefliga bostad. Nådig
fröken hade före sin afresa låtit mig veta att öfversten
själf var hindrad att komma, så att gula rummet kunde
förblifva i det skick det förut befann sig; men då hon
ej väntat herrarne förr än följande dag, hade hon ej
utdelat några nya befallningar rörande dessa rum.
Gunilla och jag voro åter ensamma; hon såg helt
villrådig ut, då jag ilade in i hennes rum för att aflägga
den lånta dräkten. »Det är hårdt och orättvist!» mumlade
hon, när jag skyndsamt iklädde mig mina egna kläder.
»Låtom oss vara glada, om ej nådig fröken får
kunskap om detta», svarade jag. »Tror fröken att han
talar om det?»
»Nej, visst icke!» försäkrade Gunilla ifrigt. »Han
ser allt för god och ädel ut för att kunna ställa till
någon förargelse».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
