- Project Runeberg -  Byhistorier och skämtsägner /
28

(1909) [MARC] [MARC] [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lena.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ifrigt med årorna. Den förra vältaliga tystnaden rådde
åter, endast årornas sakta plaskande hördes i den stilla
natten.

»Vi vända!» sade plötsligt magistern, då vi rott
så långt framåt, att slottets tunga byggnader kastade
en mörk, dyster skugga öfver det silfverskimrande
vattnet.

»O ja, vänd, vänd!» bad Gunilla lätt rysande, och
tillade halft hviskande: »Ack, den som vore fri, vore
en borgerlig flicka och aldrig behöfde dväljas där, som
sol aldrig lyser!»

»Jag vet dock något som är värre», sade Filip
sorgset.

»Det är?» afbröt Gunilla frågande.

»Att, som Helena, hvarken vara...»

»Filip» ljöd Seldéns stämma varnande, därpå tillade
han hastigt: »Akta dig, håll åt höger!»

Vi vände och rodde åter bort från slottets närhet.

»Sjung en visa!» uppmanade Seldén, som tycktes
vara på vakt mot de makter, som denna natt hotade
att upphäfva all ståndsskillnad.

Uppmaningen var icke ställd till någon viss, men
jag visste dock att den gällde mig. Seldén hade ett
par gånger hört mig sjunga, då jag var allena.
Magistern undvek alltid att direkt tilltala mig; han var
troligen ej ense med sig själf om, hvad tilltalsord han
skulle begagna till den, som blifvit honom af Gunilla
föreställd som en fröken Ättensköld.

»Ja, sjung, Helena!» bad Filip.

Det gamla slottet hade äfven kastat en skugga
öfver mitt förut så lätta och lyckliga sinne.
Ovillkorligen rann mig en visa i hågen.

"Och där är ingenting som kan flyga så högt,
som falken med alla sina ungar;
och där är ingenting, som skärer så djupt,
som onda människors tungor.

Där är ingen snara, som skärer så hårdt,
som människors falska hjärta:
Krist gifve, jag måtte lefva den dag,
jag kan öfvervinna min smärta!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:57:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/byhistori/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free