Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag skall öfverlägga vidare med dig om saken»,
sade han slutligen till Seldén, »men i alla fall vågar
jag en dust för Helenas anspråk på namn och arf ...
Klockaren skall nog kunna säga mig, om hennes mor
blef kyrktagen som äkta hustru».
Seldén skakade bekymrad på hufvudet och vände
sig från oss till Gunilla, som, utan att bry sig om,
hvad som föregick omkring henne, med slutna ögon
och ett lycksaligt leende på de rosiga läpparne hvilade
sitt hufvud mot hans bröst.
»Det blir troligen sista gången de sitta så där, i
fall han nu går åstad och förtäljer nådig fröken saken»,
hviskade jag till Filip, och tillade som jag tänkte:
»Låt oss två vara lyckliga, så länge vi få vara till
sammans; nu bli kvällarne mörka, det blir då ej så
svårt för oss att träffas».
Han såg på mig med en underlig blick, drog mig
därefter lidelsefullt intill sig och kysste mig gång på
gång hviskande:
»Hafsfru, lockande, förtrollande väsen, du drager
mig ned i djupet, om jag lyssnar till dig!»
Därpå sköt han mig häftigt bort och bad mig följa
Gunilla, som nu beredde sig att återvända in.
Obemärkta, som vi trodde, återvände vi hvar till
sitt rum.
I vanlig tid ringde nådig fröken på mig. Hon var
blekare än vanligt och i hennes drag lästes en så
oböjlig stränghet, att jag tänkte, under det jag kammade
och fäste upp hennes hår, att om hon och Filip komme
att drabba samman, skulle den senare krossas som glas
mot gråsten. Hon lät iföra sig en dyrbar sorgdräkt,
hvilken gaf henne ett drottninglikt utseende.
Då hon var färdig, ringde hon på betjänten och
gaf honom befallning att tillsäga magistern, att hon
önskade tala vid honom i sitt kabinett. Befallningen
gafs med lugn och obesvärad ton; dock spratt jag till
därvid, som om en blixt slagit mig i ögonen. Hon
vände sig därpå till mig:
»Säg åt fröken Gunilla att hon håller sig färdig
att klockan tio följa med mig till prostens och därifrån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
