Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillgifven, men hon bör dock äfven tro att Gunilla gått
i sömnen. Skrif där en biljett till mig, som jag kan
visa landshöfdingen. Säg att Gunilla finnes där, men
att hon är så nedslagen att hon ej kan förmås visa
sig här och ej vill se någon annan än dig. I morgon
förmiddag bör du kunna vara här tillbaka med Gunilla ..
Känner jag Seldén rätt, skall han vara den, som först
söker återföra henne till familjen. Lämna henne då i
madam Linds vård. För det öfriga sörjer jag».
»Men fästen, bröllopet, skall tant kunna bevista
det utan Gunilla och med denna oro i hjärtat».
»Gunilla är illamående och får hålla sig på sitt
rum, till hvilket jag behåller nyckeln. Lyckligtvis vet
betjäningen ej att hon är borta. Och jag ... ja, jag
skall bevista bröllopet, det gäller vår heder, vårt namn,
och det skall räddas, om så både mitt och fleras
hjärtan skulle brista».
»Jag red ej, utan hyrde mig en täckvagn och for,
sedan jag talat med madam Lind; men hade jag förut
vetat att Seldén var i Köpenhamn, skulle jag först
efterspanat henne vid hamnen i Malmö», slöt Filip.
Han såg därpå skarpt på mig, men trodde
slutligen mina försäkringar att hvarken Seldén eller jag
visste något om Gunillas flykt.
»Men hvart kan då den olyckliga ha tagit vägen?
Jag har under flera timmar bevakat detta hus, nu
senast har jag hört mig för på värdshuset».
Han gick i stor oro fram och åter på golfvet;
då hördes plötsligt jubelrop, blandade med skratt, på
något afstånd.
»Hvad är det? Jag tyckte mig höra en vredgad
kvinnoröst ...» Filip ryckte upp dörren för att lyssna.
Skrattet och oväsendet närmade sig: »Lefve vår
hafsfru, som nu åter bytt om gestalt! Håll henne fast!
Hon spelar sin roll förträffligt! Sköna fröken, eder arm!
Vi bära den högborna damen i gullstol!» ropade flera
röster om hvarandra.
»Det är studenter», sade jag, igenkännande mina
vänners röster. »Hvad kunna de nu hafva för sig?»
»Nej, släpp henne! Låtom oss se, om hon utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
