Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med förvåning och ovilja hade fru Seldén afhört
denna redogörelse.
»Sanningen tyckes just ej vara bofast i de
förnämas hem», anmärkte hon torrt.
Gunilla täckte ansiktet med sina händer.
»Aldrig, aldrig har jag sagt en osanning för Ludvig»,
snyftade hon, »men omständigheterna ...»
»Kunna föranleda dylika», afbröt gumman med
någon bitterhet. »Dock, gråt nu ej så där häftigt. Af
allt hvad jag förut vet om eder, tror jag att fröken
är en god, snäll flicka. Och för i afton tala vi ej mer
om denna sak; nu är bordet dukadt, fröken skall dricka
ett glas varmt, kryddadt öl samt därpå gå till sängs ...
Löjtnanten kan få Ludvigs rum».
Som ett lydigt barn fogade sig Gunilla efter
gummans anordningar, och vissheten att hon åtminstone
öfver natten fick stanna i den älskades hem, kom henne
att glömma allt annat. Vid bordet pratade hon
muntert och okonstladt om sitt och mitt lif på Ättlinge,
om våra lekar och drömmar som barn, och fru Seldéns
blick klarnade allt mer och mer, fastän en halfkväfd
suck då och då höjde hennes bröst vid tanken på
framtiden.
Filip var tyst och tankfull. Då måltiden var slutad,
följde jag den trötta, sömniga Gunilla till hennes rum.
Med en blick bjöd gumman löjtnanten att stanna
och länge rådslogo de två med hvarandra.
Följande morgon klockan fem bar fru Seldén själf
in kaffe till Gunilla, som ännu sof lugn och trygg.
Med en suck fattade gumman den fina ringprydda
hand, som låg på täcket.
»Gunilla, mitt barn, nu är det tid att stiga upp.
Filip har gått för att hämta vagnen och här är godt,
varmt kaffe med skorpor och gorån».
Hon lyfte smekande upp den sömniga flickan, lade
några kuddar bakom hennes rygg och bad mig hålla
brickan framför Gunilla.
»Skall jag resa?» sporde denna ängsligt och
bedjande.
»Ja, mitt barn, ännu kan ditt goda namn och rykte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
