Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på mina läppar, men nu stannade jag ej för att se
dess verkan, utan skyndade mig ut genom bakdörren,
som förde till ett betjäntrum. Men först kastade jag
ännu en blick ut i balsalen. Där dansade Gunilla
strålande skön, med feberrosor på kinderna; därpå föll
min blick på fröken Beata, som likblek nedsjunkit
framför spegeln. Så skildes jag från mina anförvandter.
Följande dag återvände jag till Lund. Efter en
veckas förlopp kom Seldén hem. Han hade under sin
bortovaro blifvit utnämnd till docent. Modern omtalade
Gunillas besök och jag frambar troget hennes
hälsningar. Han blef djupt uppskakad.
»I morgon reser jag till Ättlinge», sade han. »Gud
vet hur den hårda kvinnan behandlat min stackars
oerfarna Gunilla, innan hon drefs till ett sådant steg.
Nu måste jag söka hindra att man ej släpar af med
henne till Stockholm ... Mig lyster se, om nådig
fröken Beata vågar låta det komma därhän att domstolen
tillerkänner mig min brud».
Resan bestämdes till följande eftermiddag, sedan
Seldén skaffat sig visshet om att fröknarna Ättensköld
rest från Malmö till Ättlinge. Han brukade alltid stiga
mycket tidigt upp för att arbeta, äfven om han ej lagt
sig förr än efter midnatt, och då jag nu i
daggryningen bar in hans kaffe, satt han vid sitt skrifbord.
»Solen håller på att stiga upp, det blir en vacker
vinterdag», anmärkte jag.
»Drag då upp gardinen, så att jag får se henne, —
solen menar jag».
Han sade detta under det han blåste ut ljusen.
Jag lydde, och det föreföll mig, som om en hel
knippa solstrålar otåligt väntat att få komma in till
den unge lärde. Bländad af glansen vek jag tillbaka,
en underlig rysning genomfor mig, jag måste tillsluta
ögonen, ty alla föremål i rummet gingo omkring för mig.
Hur länge detta tillstånd varade vet jag ej, jag
väcktes till besinning genom Seldéns ord: »Jag
kommer, Gunilla, älskade, jag kommer!» och då jag vände
mig om, satt han liksom döfvad i sin skrifstol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
