Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Under Svinottan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
urmakarns ena dotter, som vi skenbarligen hörde gråta
och snoppa, som om hon sett hela världen i en
pölseände.
»Kunde du inte förhindrat det?» snoppade tösalifvet.
»Jag visste inte det bittersta, förrän det var gjordt;
hon hängde i porten, när jag, för ett bra bete sedan,
blef väckt. Men mor har varit krum i lefvern mot
mig, sedan hon fått sprackan på mitt hemliga löfte
till dig. Vi kifvades i går om det, du vet, och hon
truade med, att hellre skulle hon dö, än jag skulle ha
min vilja fram, och så i dag, i första ottan, medan
jag sof som en stut, har det skett, för när jag vid
5-tiden i sorg och harm satte af genom porten, rände
jag mot kroppen, och då var hon kall. Men nu får
jag hem och få henne tagen ned och lagd på
vagnshäck, för ett bord förslår inte mer än en pinne i
Heljarp för den stora feta kroppen», säger pågabläran,
allt bra högt, för att vara ett mörksens tal.
Till all lycka för oss tre pyramidaler, skulle där
nu smiskas och smaskas, så vi fingo tid att omskapa
oss till mänskliga dimfigurer och försvinna bakom
ludan, men skräddare Knast kunde inte bärga sig med
mindre, än han måtte tillbaka igen ett tag och lyss
till pågens afskedsord, och, när han då kom till oss
igen, rände han rundt, rundt ack’rat, som flirer[1] i en
sjuk fårlefver.
Stina och jag stöttade honom, och fick’en till å
stå, och, när han kom till förstånd igen, stönade han,
att det var unge Holger själf som hängt upp sin
styfmor i porten.
»Ja, det trodde jag, så fort jag hörde det unga
pågabelätet tala så hjärtefräckt om’et för tösen, som
han i hemlighet och löndom stämt möte med hos
grisen!» regalerar Pälsa-Stinan. »Och nu går Knasten
ordentligt till länsmannen med första anklagelseakten!»
ordinerade hon vidare, för hon var ett fejande
fruntimmer, men så band hon också själf mest alla byns
kvastar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
