Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Kaften Hillers pölsegille
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
diu betyder min pinna dö, och detta sista svor fröknen
så tidt de parlamenterade, så de voro inte värst fina
i munnen, när de talte turkiska.
Hennes kockerande i köket skall jag inte kriticera,
eftersom kaftenen var nöjd med de råa gurkor och
okokt grönfoder, hon bestod till köttet, men hon hade
skrifna resefter till hvartenda lagemang, hon tillredde,
om det inte var annat än fläskpannkaka. Men nu
kommer det galnaste af hela alltet: Människan hade fått
för sig, att där på fiskeläget fanns ett slags giftiga
fiskar, som hette backsiller, och att jag jämt ville
förgifta henne och kaftenen med att blanda af denna
sillsort i all vår föda. Till sist torde jag inte komma
nära köksbordet, förrän hon gaf hals, att jag hade
sådana backsiller gömda i mina skinnpälsaärmar. Det
allra värsta var, att hon smittade kaftenen med denna
sin galenskap, så han såg backsiller öfver allt, värre
än min förre komplajon, Spytte-Olan, såg flugor, när
han druckit för mycket bränvin, och till slut gick
det så långt, att de två tosingarne sammankallade
fiskelägets alla kvinnor och höll två predikningar för
dem, om hur de skulle ödelägga den giftiga sillsorten.
Kvinnorna nickade andäktigt god mening till stollarnes
predikningar, men, då ingen lefvande själ sett eller
fångat en enda backsill, så togo de naturlemang
snacket, för hvad det var värdt, och gjorde sjåser bakom
ryggen på mitt herrskap.
Mademosellen hade aldrig förr bott på landet;
därför var hon förfärdeligt rädd för alla slags lefvande
kreatur, men allra värst för små möss. En gång skrämde
jag henne med ett dödt musalif, så hon for högt i
vädret, som en svart hopplihopp, och skrek, som hon
fått en slaktareknif i strupen, och, som jag blef rädd,
att hon kanske också skulle börja se möss öfverallt,
så sa’ jag aldrig ett mock om, hur tjockt det var af
sådana i kaftenens lilla vinkällare, dit hon sällan gick,
för hon hade hört af mig att där spökade.
Emellertid hade vi kommit till slaktmånaden, och
ett af kaftenens svin skulle jag till att slakta. Det
gick, förstås, galant, för kaftenen tog emot blodet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
