Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. När August Febb ville bli fabrikör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dog sig ihjäl och sonen, August, ärfde gubbens
pengar och hela redligheten. Sven hade aldrig haft annan
tittlatur än Gnuen; men se, August ville för brinnande
lifvet kallas herre, sålde därför skogshemmanet och
köpte sig frack, men som han var en uslians liten
poggetröfvare,[1] vann han på den affärden att få heta
Febben, det betyder på lärdomsspråket r—hm, en smula
svans. August hade i gubbens tid ej varit längre från
hemmet än någon gång i kyrkan, när gubben beställt
honom skickliga tolätter, hvilket inte skedde förr än
August såg ut som om höken varit i läsarne på’en,
men nu hade han gett sig raggen på, att han skulle
bli storkaxe och han tyckte att han till en början
skulle ta sig för att göra sig till fabrikör.
Vid den tidpunkten tog han mig likasom till sitt
kommerseråd, fast jag var yngre än han, men han
kände mitt snille, förståss, och själf var Febbens själ
ackrat lik Per Anders gåse, som tog höjden och damp
i brunnen, som ordstäfvet förmäler. På den
kontinenten där Febben hade hemma, fanns inte svängrum till
en sådan fabrikör, och som han var lika glad i
hvilket ämne han fick tentera, bestämde jag mig för att
insätta honom till slipstensfabrikör, emedan jag hade
en kusin, Ola Toft hette han, som rådde om ett
gammalt sandstensbrott nere vid kusten.
Jag har alltid haft lätt för att färdas till fots, ty
jag anropade alltid förbifarande om att få åka fritt
den ena våglängden efter den andre, och så kom jag
också denna höst ned till kusten en half fjärdingsväg
eller så från Ola Tofts logement. Men den natten blef
det en så ogrufvelig storm, en redig cykelorkan, så
jag fick stanna öfver natten på fisklägets
gästgifvaregård, där jag hamnat på kvällen.
Hvad som tilldrog sig vid stranden denna natt
skall jag inte omtala, för jag var inte med, utan ställde
mig liktoral emellan tullsnokarne och fiskarena, som
skulle hjälpas åt att bärga strandgods och ett som
annat. Men vid sextiden på morgonen, då stormen var
någorlunda human, begaf jag mig till Ola Tofts hem,
utan en anelse att hansa dotter — Gilla hette hon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
