Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. T. Demons brefdufvor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I den nejden lefde då gamle Petter Olsson, som
var frälsebonde under Lindeshög och skulle göra
hoadagsverken — på lärdt språk: hofveri eller hafveri —
vid herrgården, liksom Jens Reson. Petter skickade
sin äldsta dotter, — Ana hette hon —, och enär
Trulsapågen funnit på något osnyggt i skolan, som i mera
bildadt talspråk kallas fiasko, uppgaf han lärdomsvägen,
kom tillbaka till Smörhålan och gick till hoa på
herrgården, när han inte blåste flöjt. Där blef Ana och
han kontanta kärestar, men Petter blef galen i hättan
samt ville inte höra talas om T. Demon som sin
svärson. Och jag, som då tjänte hos Petter som körapåg
fick den sommaren ett par hvitblekta treskäftabvxor
af hans kvinna, för det jag alltid skulle hålla mig
emellan Ana och Demon. Men det är då en eveli sanning
hvad som skrifvit står af den vise konung Apsalong,
att ingen kan utgrunda den väg som en dräng finner
till en piga. Och ändå Demonen inte var dräng, utan
flöjterist och Ana var frälsebondetös, så träffades de
på de mest ogrundalösa ställen, utan att jag kunde
hindra det.
En gång, när de trodde sig vara rent osynliga,
smet Ana före och Demonen efter in i den ihåliga
linden i herrgårdsparken, utan att bry sig det bittersta
om huruvida lindormen, som bonerade därstädes, tillät
sådana där sympatikurer i sin närvaro. »Se så, nu är
det, min lif och lilla låda, snart etablissemang med
dem!» tänkte jag i min häpenhet, förty jag hade
redan i mina pojkår så god reda på lindormens
naturalhistoria att jag visste, hur grisk han var på
människospäck, när inte han af lindens egendomsherre
blef ordentligt utfordrad med en svinskinka då och då.
Men som jag alltid har varit en smula martisson, smög
jag mig ändå bakom linden, och fick då höra att det
var sista dagen i Anas lif, som hon fick lof att gå på
hafveridagsverken, ty nu hade la’fo’den på herregården
friat till henne med hennes föräldrars samtycke och
abonnement på giftermålet.
Ana gret och snoppade värre än en förkyld
spädgris och Demonen svor kärlekseder och läste upp ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
