Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. En varnagel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med aderton tunnklädda sommarfröknar utan att få
det bleka vanvettet i hjärnkastellet. Och denne härnie
stackaren — hva’ hin var det han skälldes för? — hade
inte väl rabblat upp en kärleksförklaring, framställd i
frågor och svar, förrän han blef spritt språngande
dillerium och rusade som en vild turk in i tjocka skogen,
bland gästgifvarens betande nötkreatur.
Fröken, som händelsevis suttit honom närmast då
han nog så konservativt rimmat fram kärlekseländet,
satte af värre än en jagad hare hem till panksjonatet,
och de andra sjutton efter henne, så kjortlarne
uppväckte en orkan omkring torget.
»Han visste ju, att jag var den enda af oss, som
är förlofvad!» pylade hon. — »Och så faller hans
kärlek just på mig, fast han har sjutton att välja på!» —
Trösta sig, trösta sig, fröken!» säger jag då. »Det
är bara det nymoderna sättet att vara radikalt
olycklig. Man friar bara till den man aldrig kan få, ser
damerna, och antingen blir man då galen eller gör
man sig till stollemajor för att komma i bladen»,
säger jag högfilosofiskt. Men se, denne karlspersonen
hade nog allt för mångfaldigt expermenterat med
kärlekskval och odygder, till att nu utan skada kunna
börja igen med en flock af aderton sommarfröknar.
Vi hörde honom reklamera om brand, hand, sjöasal,
och hjärtekval, så att det sjöng i bergsknallarne,
hvadan jag, min pringsipal och ett par gröfre stenkrossare
måste ut på skallgång efter städaren, efter som han
gjorde skogen osäker för alla aderton sommarfröknerna.
Det var naturlemang jag som dref upp tosingen,
där han stod och höll gästgifvarens rödbläsige
tjurkalf om halsen och klagade sin hjärtenöd för det
oskyldiga kreaturet, som icke ännu hade fått naturligt
förstånd på sådana saker. Sedan vi klafbundit stollen,
föste vi honom till panksjonatet och släckte hans
kärleksbrand med ett par ämbar friskt källvatten och lade
senapsdeg vid hans usla förslitna hjärterötter.
Och när jag nu i få ord reklamerat vådan af att,
vare sig på prosarim eller annat slags snackeri, rabbla
om sina odygder, kval, däkelstyg och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
