Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Knastens talang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och dött, och han syr, så nålen är som en
hvitglödgad järnstång. Fruntimmerna slå degen till det sötsura
gillesbrödet, så varma degklickar flyga utåt golfvet;
jag sitter och skrapar grishufvudet, Svensa far har gått
ned på logen, där liket ligger och väntar på sin kista;
han har med sig osläckt kalk och en skål vatten till
traktering åt råttorna, som hålla på att bli husbönder
i gården. Så kommer Sven-nojs hem från herrgården
med rusiner och annat fint till småkakor, som han
fått reseft på af husmamsellen, och där blir nu ett
prenotande[1] och bakererande ända till midnatt.
Under detta ståhejet talar Sven med mig om, hvilka
gäster som skola rekvireras till gillet, och att de ej kunna
gå förbi Knasten, som för all säkerhet hämtat dit sin
långrock och hängt den in i den dödas klädskåp, för
han var så illa rädd för, att den skulle bli anammad
af tjufvar. Men så kommer Svensa far från nock en
rundaria på logen hos liket och anser, att råttorna ha
mera lust till hennes ben, än till den osläckta kalken,
och så blir där regaleradt om flyttning.
»Ja, inte kan vi ha både liket och det sursöta
degtråget här i stugan», exelerar moran. »Vi få bära’t
in till Jösse i farmors lillkammar».
»Där går det inte genom dörren», menar gubben;
»vi få bära in’et till Knasten».
Skräddaren hade släckt ljuset och låg på sitt gröna
öra, och det var bäst så. Moran listade sig in på
hosesockarna och satte fram ett par stolar, vid ett känne
månsken, och ett litet bete därefter kom Sven bärande
vid ena ändan och jag vid den andra, skridande så
saktmodigt in genom dörren, och allt skulle ha gått
galantemang, om inte Sven ränt emot skräddarebordet,
så både sykorg, sax och aln ramlat i backen.
Då vaknar Knasten. I stor förfärdelse sätter han
sig upp och ger hals, att det är tjufvar, men skymtar
så det hvita täckelset öfver vår börda och nämner
darrande mitt namn: »Jösse Post! Jösse Post, här vill jag
inte ha’et!» säger han ynkesamt, och det var i den
momangen, frestelsen for i mig.
»Ligg du bara i ro, Knast, en så läslärd person,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
