Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Knastens talang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som du, kan väl ej tro att det ofredar någon! Men
jag medger, att det hvita lakanet ser spökaktigt ut. —
Stanna här och kalmera Knast, tills jag kommer
med något svart att breda öfver, så ser han inte
gestalten, prosenterar jag i andäktig ton och gaf Sven en
teckenpuff.
»Där ligger en paltakalle, eller lappmatta inne i
farmors säng», säger Sven-nojs räfvapolitisk, »men där
skall du, Jösse, ligga i natt och tränger kanske till kallen».
»Jag reder mig den förutan, här behöfs den»,
svarar jag stillsamt, går in i kammaren, kommer
tillbaka och säger till Sven: »Paltakallen var inte i sängen,
men på kistbänken låg detta här, som räcker till att
bre öfver lakanet!»
»Det är mors fina, klädesberedda vadmal, som
blef öfver från systerns klädning, kan jag känna»,
svarar då Sven-nojs trovärdigt; »men det kan ju inte
skada tyget att ligga utbrett här. Tag du i ändan, så
lägga vi det dubbelt tvärs öfver, så här på tvären.
Har du tag i båda ändarna, Jösse? Ja, då är det bra!
Sofver du igen, Knast? — Jo, och det, så det hörs!
Det är lyckligt för vadmalet, men jag får ta det bort
härifrån innan han plär komma i lasarna och slå eld».
Så var allt i ordning, och jag gick in i likets
kammers och la’ mig i käringens gästsäng, men lät dörren
till stugan stå och slog inte eld på ljuset. Där var
graftyst inne hos skräddaren, ända tills jag tog till
att sy skor till kungen, eller snarka — ni förstår —
så det hvisslade i knutarna; då började det min lif
och knif att pussla i stugan och jag ser en hvit skymmelse
komma tassande fram och dra igen dörren. Aha, tänkte
jag, nu har Knastens talang fått regemente öfver hans
förskräckelse för spöken! Och så sydde jag nock ett par
bra becksömsskor åt konungen. Men som jag drar till
som starkast, far dörren upp i en blink och smäcktes
så igen som en blixt, och där står Knasten, fäktar och
sparkar för att komma lös, men se, bakfliken af hans
lärftsskjorta satt i klämma i dörren.
»Kom hit och hjälp mig, Jösse!» hväste han som
en halfkvald gåse. »Liket håller mig fast! — Läs, Jösse!
Vakna då, det gäller lifvet! — Min gärning nådigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
