Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En lycksökare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa brott visste han ej, ty Ernst hade mycken liten
reda på lagbestämmelser och rättegångsväsen, men det
var ej för straffet han grufvade sig; det måtte gärna
bli strängt, blott ej förseelsen hade varit af den
beskaffenhet, att alla människor i hela landet skulle skratta
åt honom, Spå-Karins medbrottsling i signeri! Han
blef röd i hela ansiktet af blygsel.
Så länge han ostörd hade fått hängifva sig åt sin
vidskepelse, tänkte han aldrig på det löje, som skulle
drabba honom om hans konster kommo i dagen; nu
däremot tänkte han ej på något annat. I två nätter
och två dagar måste Ernst dväljas ensam med sina
tankar och sin ånger.
Den nu fåordige fångvaktaren bringade honom
mat och sörjde för öfrigt för att ingenting, utom frihet
och förströelse, fattades honom. Byggnaden tycktes vara
öde, ty ej ett ljud, utom hans egna steg och hans egna
suckar, hördes i det tysta fängelset, i hvilket, i
förbigående sagdt, var ett bränneri, som i denne termin
ej begagnades och hvars kontor Lund med ägarens
samtycke fått låna, »för att där låta en stackars
sjukling få undergå en kur».
Mäster Lund var så känd för sin stora välgörenhet,
att det ej skulle fallit någon in att spörja honom
närmare om en sådan sak, synnerligen som gubben aldrig
brukade tala om sina välgärningar.
Klockan åtta på lördagsaftonen blef Ernst befald
af sin vaktare att stiga i den vagn, som kommit att
afhämta honom in till staden, där han skulle förhöras.
I högsta grad nedstämd, men fast besluten att bekänna
allt och sedan bära sitt öde som en man, steg Ernst
i vagnen. Tanken på Alma och den sorg, han bringat
öfver henne, nedtryckte honom så, att han ej förmådde
tala ett ord under hela färden.
Ändtligen stannade vagnen. »Stig af!» befallde
hans vaktare. Ernst lydde och steg med darrande knän
ner på gatan. Kusken körde sin väg med fångvaktaren
och Ernst stod ensam framför dörren till sitt hem.
»Jag får kanske gå fri på mitt hedersord»,
mumlade han förbryllad, i det han sökte draga sig till
minnes om något dylikt blifvit honom affordradt, men han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
