- Project Runeberg -  Göingehöfdingen och snapphanarne. Historiskt-romantiska skildringar från Carl XI:s krig i Skåne /
87

(1899) [MARC] Author: Carl August Cederborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 8. Ett bakhåll

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


På den sydvästra bastionen stod en ensam man,
stödd på sitt gevär, och vid hans fötter hade en hund
lagt sig till ro. Det var Måns Skytt och hans trogne
Tusse.

Redan första aftonen af sin garnisonstjänst hade
Måns frivilligt anmält sig till nattvakt. Han trifdes bättre
här ute på bastionen, än i den kvafva kammaren, och
dessutom kunde han icke sofva. Göingehöfdinges
besök hade rört upp en hel här af gamla, länge sedan
bleknade minnen och gifvit den gamle mycket att tänka på.

Han hade länge stått där, försjunken i sina tankar,
orörlig som en staty, och hunden tycktes djupt
inslumrad. Men plötsligt höjde Tusse hufvudet och började
vädra. Han reste sig, gick oroligt fram och tillbaka och
slutligen lade han tassarne upp på en af de små
kanonerna liksom för att bättre kunna speja ut i dunklet.

»Hvad nu, Tusse», frågade Måns, som af hundens
rörelser återfördes från minnets till det närvarandes värld,
»hvad nu? Smyger en räf där borta kring kärret och slår
efter andstek, eller är det snapphanar, du har vind af?»

Men Tusse kunde ej närmare förklara saken utan
bara viftade med svansen.

Då hörde Måns tydligt ett skott på afstånd. Han
lyssnade, och nu hörde han en hel salva.

Det var åt Spånga till.

Tusse satte nosen i vädret och ljöt, långdraget och
melankoliskt, som hundar göra vid utomordentliga
tillfällen.

Äfven de andra vakterna hade hört skotten.

Måns beslöt att väcka slottsfogden. Denne sof
nämligen i kläderna i denna oroliga tid, och han hade
befallt vakten att genast väcka honom, så fort något
ovanligt förmärktes.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:25:31 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/cagoing/0097.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free