- Project Runeberg -  Göingehöfdingen och snapphanarne. Historiskt-romantiska skildringar från Carl XI:s krig i Skåne /
88

(1899) [MARC] Author: Carl August Cederborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 8. Ett bakhåll

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Snart återvände Måns med slottsfogden i sitt
sällskap, och båda stälde sig att lyssna vid bastionen. Det
dröjde inte länge förr än nya skott hördes, än enstaka
och än i hela salvor.

Tusse var fortfarande i högsta grad orolig och tjöt
emellanåt.

Skottens antal ökades alltjämt. Den ena salvan
brakade efter den andra och dess emellan smattrade
enskilda skott med allt mindre och mindre mellanrum. Det
var tydligt att en strid påginge i trakten af Spånga, och
af skottens antal kunde man förstå att deltagarne å ömse
sidor icke voro få, men hvilka? Att snapphanarne
utgjorde den ena parten, därom tviflade ingen. Men hvilka
voro de andre? Det hade sagts att de sista svenska
trupperna dragit åt söder för några dagar sedan, men
det måtte inte ha varit sannt.

Så resonnerades på bastionen.

»Jag skulle ha god lust att taga snapphanarne i
ryggen, men i dessa farliga tider anser jag det inte
rådligt att minska besättningen här», anmärkte Lars Ryding.

Måns erbjöd sig att gå ut och kunskapa, men
slottsfogden afböjde det. Han ville tydligen icke utsätta den
gamle för skogens faror.

»Det anar mig», sade han, »att vi snart få veta hvad
striden gällt.»

Slutligen tystnade skotten så godt som med ens. Åter
rådde sommarnattens stillhet och frid. Men Tusse var
fortfarande orolig, och hans oro tycktes till och med växa.

»Jag ser på Tusse att det fins folk i skogen», sade
den gamle jägaren.

»Väl möjligt, svarade slottsfogden, och just därför
skola vi hålla ögonen öppna. Jag går nu att kalla upp
slottsfolket, ty ingen vet hvad som kan hända.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:25:31 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/cagoing/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free