- Project Runeberg -  Göingehöfdingen och snapphanarne. Historiskt-romantiska skildringar från Carl XI:s krig i Skåne /
108

(1899) [MARC] Author: Carl August Cederborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 10. Jöns Hornsked

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sedan varit i väfskola hos mor Stina, och sedan den tiden
gjorde hon ofta besök hos de båda gamla. Nu kom hon
för att omtala sitt äfventyr föregående afton.

De gamla förgrufvade sig öfver att tösen varit med
om nattens hemska äfventyr och prisade hennes mod att
lyckligt kunna dra sig ur spelet. Mor Stina förvånade
sig öfver att hon ej snarare sökt sig fram till deras stuga
än att i natt och mörker ge sig ut i villande skog.

Ingar sade sig visserligen ett ögonblick ha tänkt
något dylikt, men stugan låg på motsatt sida om den,
där hon funnit sitt gömställe i snåret, och hon vågade
ej begifva sig öfver vägen.

Då flickan slutat sin berättelse, ansåg gubben att
han för en så god vän, som Ingar, mycket väl kunde
omtala äfven sitt äfventyr, och så berättade han nattens
och morgonens tilldragelser. Och som bekräftelse på
äfventyret öppnade han dörren till den lilla kammaren och
lät Ingar se den unge dragonen, som låg i feberdvala.

»Jag känner honom», sade Ingar, som blef häftigt
upprörd, »han heter Åke Silfver.»

»Hur kan du så noga känna honom?» frågade Jöns
helt förvånad.

»Det var han som tog mig upp på hästen — —»

De gamla blefvo förskräckta, ty de trodde att flickan,
då hon stod ansikte mot ansikte med den, som utöfvat
ett så hänsynslöst våld mot henne, skulle brusa upp i
vrede och kanske till och med, i känslan af att nu vara
den starkare, hämnas genom att utsläcka den unge
mannens flämtande lifslåga.

Men de bedrogo sig. I stället böjde hon sig ned
öfver honom, strök mildt det fuktiga håret från hans
feberheta panna och såg på honom med en blick, som snarare
skvallrade om en gryende kärlek än om hämnd och hat.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:25:31 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/cagoing/0120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free