- Project Runeberg -  Göingehöfdingen och snapphanarne. Historiskt-romantiska skildringar från Carl XI:s krig i Skåne /
126

(1899) [MARC] Author: Carl August Cederborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 12. En tidsbild

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

soldater voro ju i allmänhet gudfruktige män med bibeln
i ränseln, men historien förmäler att de ock kunde vara
som djäflar i menniskohamn i en eröfrad stad eller med
storm tagen fästning. Och Hakvin Spegels fromma
skriftebarn, Carl XI:s soldater, kunde mot eget lands fredliga
befolkning eller gent emot en förvillad bondehop fara
fram som hjärtlösa barbarer, då de i krigets hemska skola
uppammade onda lidelserna råkade i svallning, Lifvet är
fullt af inkonsekvenser. Himmel och helvete ligga
hvarandra stundom så nära i en människosjäl, att det beror på
stundens ingifvelse hvem af dem som skall härska.

Men återvändom från denna digression till våra
bedjande Verumsboar. Bönen blef lång — allt för lång
tyckte den ene efter den andre och reste sig upp i bänken.
Snart satt hela församlingen som vanligt på sina platser,
kastande undrande blickar på predikstolen, där ännu ingen
prest syntes. Klockaren, som väl kände sin herde och
hans ålderdomsskröplighet, gick tyst och varligt upp åt
predikstolstrappan för att se efter. Snart kom han ned
igen och hållande händerna vid munnen för att dämpa
ljudet förkunnade han: »Far har ramlat i sömn på
bönpallen.»

Församlingen emottog denna upplysning utan
synbara tecken till förvåning eller missnöje. Det blef tyst
en lång stund. Slutligen reste sig en kämpalik, myndig
bonde, John i Horsaskog, och yttrade med en stämma
som, ehuru dämpad, hördes i hvarje vrå af det lilla templet:
»Go vänner, viljen I som jag, så gå vi ut och pröfva
våra bössor på taflan medan far sofver.»

Detta var ett ord i sinom tid, och det väckte allmän
genklang. Snart fanns ingen kvar i kyrkan utom klockaren,
som lofvat att passa på när far vaknade, ty äfven
fruntimren följde med för att beundra sina mäns, fästmäns

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:25:31 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/cagoing/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free