Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 12. En tidsbild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Är du den mannen som blifvit vida känd under
namnet Göingehöfdingen?»
»Ja, det är jag», svarade denne lugnt.
»Då», återtog Stobæus, »förklarar jag dig i
konungens namn för min fånge.»
»Tag mig!» blef Sven Pålssons af ett hånfullt
leende beledsagade svar, i det han stolt lade armarne i
kors öfver bröstet utan att röra värjan som hängde vid
hans sida. Men sådant skulle också varit öfverflödigt,
ty i detta ögonblick riktades mer än tjugu bössmynningar
mot professorns breda bröst, och från mer än tjugu
strupar skallade det: »om du rör mannen, så är du dödens.»
Stobæus kastade en hastig blick på de sex knektar,
som höllo på sina hästar utanför kyrkogårdsporten; han
var en modig man, icke en min i hans ansikte
tillkännagaf att han kände någon fruktan, men han var tillika en
klok man och därför betvingade han sin vrede, ty han
insåg att våld här skulle varit en galenskap.
»Tron I honom mera än mig, så må ert blod komma
öfver edra egna hufvuden.»
Sägande detta vände han sig med en stolt nick bort
från bönderna, gick sakta och makligt ned till sin häst
och steg i sadeln.
»Skola vi sända dem en afskedshälsning», frågade
John i Horsaskog, vändande sig till Göingehöfdingen.
»Nej», svarade denne, »låt magistern fara i frid. Han
är dock en modig man, så pennfäktare han är, och han
handlar ärligt efter sin öfvertygelse.»
Inom några få minuter hade professor Stobæus och
hans sex ryttare försvunnit i ett dammoln på vägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
