- Project Runeberg -  Göingehöfdingen och snapphanarne. Historiskt-romantiska skildringar från Carl XI:s krig i Skåne /
153

(1899) [MARC] Author: Carl August Cederborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 14. Midsommarvaka

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Jungfru Anna rodnade djupt och hennes hjärta
klappade våldsamt, ty en aning grep henne, att nu skulle
hennes lefnads lycka afgöras.

»Ja», tillade han, »egentligen var det hela en list af
mig för att få träffa er ensam. Jag inbillade dem att
näktergalen sjöng där borta vid slutet af kärret. Och
nu, jungfru Anna, får ni icke neka att höra mig. Vill
ni icke sitta ett ögonblick här vid min sida och lyssna
till min bekännelse?»

Den unga flickan satte sig blygt motsträfvigt, han
fattade hennes hand och fortsatte:

»Icke är det någon lämplig tid att fästa sin hjärtans
kär, nu under brinnande krig, då hvarje svensk krigare
måste vara redo att när som helst offra sitt lif för
fosterlandet, men jag kan icke tiga längre. Mitt hjärta skulle
sprängas, om jag ej nu finge säga att jag älskar eder
öfver allt på jorden, jungfru Anna, och att jag älskat er
allt från den första stund jag såg er. Säg, viljen I,
jungfru Anna, blifva mig huld och trogen och gifva mig
hand och löfte att blifva min hustru, då fred åter blir i
landet, om jag då lefver och kan fästa mig brud?»

Den unga flickan satt tyst en stund, men hon drog
icke sin hand tillbaka. Man såg på den böljande
barmen och de frambrytande tårarne att hon kämpade en
svår strid. Slutligen sade hon:

»Ej höfves det mig, en ringa slottsfogdes dotter, att
äkta en adelsman, som kanske snart nog för ett högt befäl
och kan välja sin hustru bland ädelborna fröknar — —

»Och det, jungfru Anna, menar ni skulle vara det
enda hindret», hviskade han.

»Ja, synes det er icke stort nog, junker
Borneman?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:25:31 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/cagoing/0169.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free