- Project Runeberg -  Göingehöfdingen och snapphanarne. Historiskt-romantiska skildringar från Carl XI:s krig i Skåne /
215

(1899) [MARC] Author: Carl August Cederborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 21. Ett budskap

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Kyrkoherden började med en bön att icke något steg
måtte tagas att insläppa folkhopen i borgen, ty äfven om
utrymme och andra omständigheter medgåfve sådant, så
skulle de flesta bli massakrerade af snapphanarne innan
de kunde komma i säkerhet. Förfärliga hotelser i sådan
riktning hade utslungats. Därefter öfvergick han till en
skildring af snapphanarnes skändliga afsikt med folkhopen
och slöt sålunda:

»Jag har innerligt bedt till Gud om nåd och kraft
att kunna röra dessa förstockade syndares hjärtan, att de
måtte afstå från sina skändliga anslag, och jag har talat
till dem med all den andans kraft, som jag förmådde.
Men förgäfves — helt och hållet förgäfves. Mig återstår
sålunda intet annat än att på mina knän bedja er,
löjtnant Hård, att för Guds barmhärtighets skull uppgifva
borgen mot löfte om fritt aftåg för hela besättningen och
alla borgens invånare. Ni kan icke annat, och om
konung Carl, den Gud i sin nåd bevare, vore här närvarande,
skulle han säga detsamma.»

Vid dessa ord föll hela folkhopen på knä och sträckte
sina armar mot den unge befälhafvaren.

Löjtnant Hård stod med djupt nedböjdt hufvud.
Man såg att den tunga börda, som blifvit lagd på hans
skuldror, tryckte honom mot jorden. Det blef en andlös
tystnad. Allas blickar, från båda sidor om grafven,
riktades på honom.

Plötsligt rätade han upp sig. Det kom ett drag af
oböjlig fasthet i blicken och han ropade:

»Knäfallen för Gud, men icke för mig! Jag kan icke
hjälpa eder. Plikten mot konung och fosterland bjuder
mig att försvara denna borg till min sista blodsdroppe,
och från den viker jag icke. Kan jag rädda folket, så
skall däruti intet sparas, men borgen uppgifver jag icke.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:25:31 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/cagoing/0235.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free