- Project Runeberg -  Göingehöfdingen och snapphanarne. Historiskt-romantiska skildringar från Carl XI:s krig i Skåne /
254

(1899) [MARC] Author: Carl August Cederborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 24. »Handen är blodig!»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till sig och därefter ställde det så väl, att han blef
befälhafvare för den svenska garnisonen på Wanås, lär på
mödernet vara af finsk släkt, och det är min bestämda
tro, att han medels trollkonster, som han kanske lärt af
sin mor, ty alla finska kvinnor äro trollkunniga, säges
det, fångat Lenas hjärta. Men kommer hon väl bort ifrån
honom, så lösas trolldomsbanden, och hon skall, därom
är jag öfvertygad, återvända till sin barndomskärlek. Tro
mig, hon skall själf en dag tacka oss för att vi, om än
med våld, ryckt henne lös ur förtrollningen.»

»Löjtnant Hård är en tapper och ståtlig officer»,
invände Göingehöfdingen, »som ser mig ut att kunna
vinna en flicka utan trolldom. Men därmed må vara hur
som helst. Vi skola, sedan de börjat känna sig säkra
på Wanås, söka att bemäktiga oss den unga arftagerskan
och föra henne till min syster Gertrud, hvars vaka vid
min mors sjukbädd snart torde vara slut, och under
hennes vård och beskydd skall hon förblifva, tills vi fått
se, om barndomskärleken är död eller kan återväckas.
Det blir er sak att genomföra detta prof. Men mins noga
det: Jag tillåter ej mer än nätt och jämt så mycket tvång,
som är nödvändigt för att skilja henne från sin
nuvarande omgifning.»

Just som junker Rud tänkte svara, syntes Gertrud
vinka i dörren, och de båda männen gingo åter in i
stugan.

Mor Karen var nu åter redig, men mycket svag. Den
matta lifslågan flämtade synbarligen mot det sista.

Sven Pålsson satte sig vid moderns säng och höll
den skrumpna handen i sin, men den gamla förmådde
knappast framhviska några få ord.

»Blif trogen de danske!» var det enda han med
visshet kunde uppfatta af hennes sista hviskningar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:25:31 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/cagoing/0278.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free