Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 25. Ett kvinnorof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Var det en orm som skrämde er, fröken von Putbus?»
frågade löjtnant Borneman.
Men hon blef honom svaret skyldig, ty i samma
ögonblick rusade en snapphane fram ur snåret, slog sin
grofva arm om hennes lif och släpade henne in bakom de
täta buskarne. På samma gång rusade en annan mot
löjtnant Borneman och sökte genomborra honom med en pik.
Emellertid hade löjtnanten hunnit draga sin värja
och därmed parera den våldsamma stöten, och trädande
framför sin uppskämda fästmö, klöf han i ett hugg den
vilde snapphanens hufvud.
Så var åtminstone den oskadliggjord.
»Rädda fröken Lena, för Guds skull rädda fröken
Lena!» ropade den förtviflade Anna Ryding.
Borneman hade icke något annat vapen än värjan,
men utan att ett ögonblick besinna sig, släppte han sin
fästmö och tog ett djärft språng genom busksnåret, på
hvars andra sida fröken Lenas nödrop hördes. Och han
såg henne göra förtviflade försök att slita sig ur
snapphanens armar.
»Släpp fröken, röfvare, eller vid Gud hugger jag dig
i stycken!» ropade Borneman och rusade med värjan i
högsta hugg emot snapphanen.
Då denne icke förmådde släpa den motsträfviga Lena
med sig, höll han henne framför sig som en sköld mot
den blodiga värjan, som synbarligen ingaf honom en djup
respekt.
Men nu uppträdde en ny person på skådeplatsen.
Det var junker Rud.
»Aha, det är ni, ädle skogsriddare? Har ni nu äfven
slagit er på kvinnorof?» ropade Borneman och tillade: »Er
skall jag nog komma till rätta med, sedan min goda värja
först befriat fröken.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
