- Project Runeberg -  Göingehöfdingen och snapphanarne. Historiskt-romantiska skildringar från Carl XI:s krig i Skåne /
259

(1899) [MARC] Author: Carl August Cederborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 25. Ett kvinnorof

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Det såg verkligen ut som om Borneman därmed icke
hade lofvat mera än han vore i stånd att hålla, ty
snapphanen tycktes mest hågad att släppa sitt rof och taga
till flykten, och gent emot den svenske officeren skulle
utan tvifvel junker Rud komma till korta i en fäktning
man mot man.

Också tycktes icke junker Rud ha lust att låta
situationen utveckla sig i sådan riktning. Han drog upp en
pistol och sköt.

Borneman kände en stickande smärta i sin högra
sida. Det svartnade för hans ögon, han vacklade och
föll tungt ned på den gröna mossan.

Han hade förlorat medvetandet, men likväl hade han
förnimmelse af att mjuka händer ströko håret ur hans
panna och att en kyss brände på hans läppar. Han hörde,
liksom hade det varit på långt afstånd, en kär röst än
ropa om hjälp och än tigga om förbarmande, men
förgäfves ansträngde han sig att vakna ur den dvala, som
liksom sammanpressade hans hjerna i ett skrufstäd och
förlamade hans lemmar. Han tyckte sig också höra en
annan röst, som han väl kände, darrande af vrede utropa:

»Jag kan vika för våldet, men jag skall aldrig glömma
det nidingsdåd du i dag begår, junker Rud, och jag skall
aldrig blifva din maka, om du så i kedjor släpade mig
fram till brudpallen.»

Därefter tyckte han sig höra frustandet af hästar, och
så blef åter allt tyst och han försjönk i en drömlös dvala.

Borneman kom åter till medvetande vid det något
varmt och fuktigt berörde hans panna. Det var Tusse,
som slickade honom i ansiktet och gnällande betygade
sin ledsnad öfver hvad som inträffat och sin
beredvillighet att hjälpa. Borneman sökte att resa sig, men då
kändes en olidlig smärta i högra sidan och åter föll han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:25:31 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/cagoing/0283.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free