- Project Runeberg -  Göingehöfdingen och snapphanarne. Historiskt-romantiska skildringar från Carl XI:s krig i Skåne /
260

(1899) [MARC] Author: Carl August Cederborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 25. Ett kvinnorof

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

maktlös tillbaka på mossan, som färgats röd af hans blod.
Tusse tycktes nu ha kommit till klarhet om hvad han
under så brydsamma omständigheter skulle företaga, ty
viftande med svansen, liksom ville han säga: »Lita du
på mig!» satte han af i riktning mot borgen.

Gubben Lars Ryding hade redan en god stund suttit
och brummat öfver att flickungen dröjde så länge. Till
slut blef han rent af orolig och beslöt att gå ut för att
möta flickorna, som denna afton måtte ha utsträckt sin
promenad längre än vanligt.

»Just ungdomen likt att drifva omkring i skogarne
så här dags», mumlade han och föresatte sig att gifva
sin blifvande svärson en liten uppsträckning, så
borgbefälhafvare han än vore.

Just utanför borgen mötte han Måns Skytt.

»Skogen är väl säker för snapphanepacket?» frågade
han denne och tillade: »Jag börjar bli orolig för löjtnanten
och min dotter, hvilka jämte fröken Lena för minst två
timmar sedan gått att spatsera i skogen och ännu inte
kommit tillbaka.»

»Så vidt jag vet och förnummit, fins ingen
snapphane i skogarne här omkring, men Tusse var orolig i kväll
och för första gången på lång tid har han sprungit ifrån
mig utan att be om lof.»

Knappt hade den gamle jägaren uttalat dessa ord,
förr än Tusse sågs komma springande från skogen och
skynda till sin herre, hvars hand han slickade. Men
därefter sprang han gnällande tillbaka i samma riktning,
stannade och såg sig om, som ville han uppmana
skytten att följa sig.

»Det här står aldrig rätt till, vi måste följa hunden
dit han vill föra oss», sade Måns, och borgfogden var
inte sen att lyda uppmaningen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:25:31 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/cagoing/0284.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free