- Project Runeberg -  Göingehöfdingen och snapphanarne. Historiskt-romantiska skildringar från Carl XI:s krig i Skåne /
297

(1899) [MARC] Author: Carl August Cederborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 29. En kapprodd på sjön Immeln

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hufvud åter lägga ut till sjös. De gjorde nu en stor lof
åt öster, men landstego därefter å holmens sydöstra del,
där det var ett stycke öppen mark. Äfven där hälsades
de af kulor från klippan, men efter att ha nödtorftigt
uppdragit båten, störtade de in i de täta busksnåren för
att söka betäckning.

Nu började en energisk beskjutning af
klippfästningen, men tack vare den goda betäckningen af fasta
granitblock, blef ingen af dess försvarare sårad. Däremot
träffade mången kula, som hvisslade genom busksnåren,
annat än blad och grenar, att döma af de skrik, eder och
förbannelser, som den framkallade från de osynliga
snapphanarne.

»Dåt dem gärna tömma sina kruthorn och
kulpungar», sade gästgifvaren. »Från den här positionen drifva
de oss icke på det viset; det enda jag fruktar är att
skotten skulle kunna locka hit flera båtar med
förstärkning.»

Denna farhåga tycktes dock icke besanna sig. Timme
efter timme gick under ett å snapphanarnes sida onödigt
bortslösande af kulor och krut, och snart började
juliaftonens skuggor falla långa öfver land och sjö. Det
var icke blott krutrök, som insvepte den ensliga ön, lätta
dimmor började äfven fladdra öfver vattnet och tätna allt
mer öfver strändernas vass och kring holmarnes snår.
Solen hade gått ned, och de väldiga skogar, som
inramade Immelns fagra spegel, mörknade allt mer och mer.
Skotten föllo icke längre så täta. Men att snapphanarne
fortfarande voro påpassliga bevisades däraf, att då
gästgifvaren satte sin hatt på en käpp och stack den upp
öfver stenen, bakom hvilken han låg, träffades den af
flera kulor.

»Mårten», utbrast slutligen gästgifvaren, »har du

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:25:31 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/cagoing/0323.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free