Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 37. Hvad Jöns Hornsked berättade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag fick för en tid sen en så stor beställning på
kruthorn till snapphanarne här uppe vid Immeln, att jag,
då de blefvo färdiga, måste låna mig häst och vagn för
att transportera dem hit. Och som biträde åt mig
medtog jag korporalen Åke Silfver, hvilken jag lyckats
återställa från ett svårt sår, men som jag ansåg ännu
behöfva hämta krafter något litet, innan han begaf sig
tillbaka till sitt regemente för att uppstå från de döda.»
Efter en liten paus fortsatte han:
»Nå ja! I går vid middagstiden kommo vi hit, togo
in i Skärsnäs by, där jag har bekanta, och levererade
kruthornen på Högön, Immelsborg de kallar. Där var
mycket tal bland snapphanarne om er. Jag visste, att ni
begifvit er åstad för att söka de bortröfvade flickorna
och jag fick nu veta, att ni voro här, att ni blifvit
tillfångatagna af snapphanarne men lyckats rymma under
natten samt att snapphanarne voro ute på vägar och
stigar för att söka er. Genast kom jag att tänka på
Sven Korp och trodde, att han hade sitt finger med i
flykten, men naturligtvis sade jag inte ett ord om den
saken. Flickorna såg jag, både fröken, som skall ärfva
Wanås, och Göingerosen, de kallar, fogdens dotter här.
Och de sågo friska och frimodiga ut och behandlades
mera som gäster än som fångar, sades det. De bodde i
ett litet vackert hus på Högön hos Göingehöfdingens
syster Gertrud, som är en riktigt bra och god kvinna,
det vet jag, ty jag känner henne sen den tiden hon
med sin mor, den gamla fogdeänkan, bodde i ett litet
hus uppe vid Skeinge i Verums socken.»
»Talade du vid flickorna?» frågade Lars Ryding och
ryttmästar Hård på en gång.
»Nej, det fick jag inte lof», återtog Jöns, »annars hade
jag nog velat det för att hälsa dem från Wanås och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
